Patetiske gubbens blogg

Blogginlägg: 8 november 2019

"Älskar att vara konstnärligt kreativ trots begränsad förmåga"

Nu har det gått precis en vecka sedan jag fick bryta Kullamannen i Råbocka, Ängelholm p g a att jag inte hann fram vid den tid som man var tvungen att vara framme för att fortsätta. Hade behövt en halvtimme till.  Så visst faan har jag anmält mig igen till nästa års Kullamannen, som snart är fulltecknad med anmälningar till de olika loppen.  Jag vill ha revansch!!!

Så vad var inte bättre än att göra en tavla eller vad jag ska kalla det som står för Kullamannen 2020 och som jag kan se dagligen. En slags REVANSCHTAVLA. Den ska få mig mentalt peppad och göra så att jag tränar med mer kvalitet det kommande året. Riddaren på bilden är den som rider ut precis innan starten till musiken Magika, Two steps from hell, vilken kan avlyssnas via länken. En magisk och gåshudsframkallande musik när man står och väntar på att starten ska gå och man vill bara komma iväg och besegra berget, Kullaberg.

Har han gubbjäveln inte annat i huvudet än Kullamannen och Skånecykling kanske ni undrar? Jo då men jag försöker att bara skriva om mina fysiska utmaningar som ska göras och de jag har gjort. Jag lämnar medvetet och av integritetsskäl min familj utanför och allt som sker tillsammans med frun men visst är jag lite nördigt insnöad på mina utmaningar och mig själv, en patetisk gubbajävel. hi hi hi.

Blogginlägg 2 november 2019
"Deppat ihop eller bara revanchlysten? Bara det senare!"
Hemkommen från mitt Kullamansäventyr, där jag tyvärr inte nådde ända fram och förbi repet i Råbocka. Jag fick  bryta efter 50 km för jag hade behövt en halvtimme till.  Det känns inte bittert utan bara: ja men för faan då är det bara att anmäla sig till nästa år igen, och så får det bli. Ett kommande  år av helt annorlunda träning, allsidig och även med sjukgymnastik för att förbättra mitt vänstra slitna knä. Jo då, jag är säker på att jag kan förbättra det lite, i a f så att det ska räcka att ta sig förbi tidskontrollen i Råbocka nästa år. För med min paroll så är man inte förlorare förrän man ger upp för gott och inte försöker igen.  Nu blir Kullamannen Ultra 2020 huvudmålet i stället för Skånecyklingen, som jag ju klarar oavsett om jag cyklar 100, 500 eller 1000 mil för det är ju bara jag som sätter målen. Ser också att en gammal ultraklassiker är tillbaka, Lejonbragden 100 km ett varvlopp på asfalt i Lund. Sveriges första ultralopp sägs det. Jag var med där 2015 och kom i mål under 15 timmar som var ett måste, för annars hade man inte fått godkänt Det var  en utmaning att springa runt i Lund på folktomma gator för man fick  ju inte precis några hejarop, då lundaborna inte visste om vad som pågick. Hoppas det blir bättre nästa år, då jag faktiskt funderar på att anmäla mig. Anmälningarna börjar i morgon.


Från Lejonbragden tillbaka till Kullamannen. Jag fick i alla fall en selfie tillsammans med legenden, han som skapat det mest mytomspunna ultraloppet i världen, Barkley Marathon och som bara en handfull klarat under alla år som det gått. En fysisk och mental utmaning som bara de allra starkaste klarar och knappt det. Vem talar jag om och vem är jag tillsammans med på bilden? Jo ingen mindre än Gary ”Lazarus Lake Cantrell eller bara Laz som han brukar kallas. Han var inbjuden av Kullamannen och han satte färg på tävlingen redan innan den börjat. En dokumentär om Barkley Marathon finns på Netflix.  Jag har nog sett den 20 gånger.

Och därmed tar vi, Skuggan och jag nya tag mot nästa års utmaningar som nu alltså inte bara består av att cykla hela Skåne, utan nu också deltagande i Sveriges egna Barkley Marathon, Kullamannen Ultra! Fast det är förstås inte lika stort manfall i Kullamannen utan det brukar vara ca 40% av deltagarna som klarar loppet.

Blogginlägg: 30 oktober 2019     

"På fredag går startskottet för Kullamannen Ultra och vill någon följa mig i realtid så finns en länk här, se nedan"

Så har det  gått ett helt år sedan jag tog mig från Båstad runt Bjärehalvön till Kullaberg och Mölle och fick min broken arrowtröja, som alla fick som ”bara” kom till Mölle, 10 mil i Kullamannen. Så på fredag står jag åter där på startlinjen men utan några förhoppningar att lyckas bättre i år. Nej, jag har t o m flyttat över mig från den låååååånga Kullamannen 174 km till den korta Kullamannen 109 km för att jag inser att mitt vänstra knä klarar inte mer, om det nu klarar så långt som till Mölle. Man gjorde en kortintervju med mig här om dagen och undrade då varför jag ställer upp.  Jo sa jag, det är atmosfären, den magiska och härliga starten och att få träffa alla andra likasinnade underbara fina människor som kutar långt och gör diverse andra utmaningar. Skulle någon vilja följa mig och se hur det går för mig så är det en länk här som går till liveresultat i realtid, jag har nummer 633.

Många är vi som verkligen längtat  och sett fram mot en planerad utmaning, genomfört den men  sedan drabbats av en tomhet och i stort sett en depression efteråt på grund av att vi inte har någon annan utmaning inplanerad och att fokusera på. Jag har verkligen varit med om det. Jag har planerat och planerat och tränat i år och plötsligt är allt   bara över. Numera har jag alltid något på gång för framtiden och i och med det så slipper jag tomheten oavsett om jag misslyckas eller lyckas nå mitt mål. Så huvudprojektet för 2020 blir att cykla hela Skåne tvärs och kors, rakt och snett och runt, förhoppningsvis ca 1000 mil och dokumentera mina turer/etapper så att eventuellt  andra kan ha det som en hjälp i sin cykelplanering. För att befästa mitt projekt har jag som vanligt lagt ut projektet för allmän granskning på en sajt som jag kallar  "Skåne på cykel 2020" Att jag gör detta är för att känna att jag redan nu är på G med ett projekt och kan börja fokusera på det. Men självklart blir det lite annat smått och gott också vad gäller nästa år men det har jag inte bestämt ännu.  För det måste ju avslutningsvis sägas: Jag mår ju så himla bra av utmaningar bara jag kan distansera mig från prestationsångest och bara NJUTA! Och det låter väl lite fakiraktigt, som en självplågare att njuta av smärta, trötthet, blodsmak i timme efter timme men det är bara en liten del av en livsstil och faktum är, jag njuter av att ta mig fram långt med enbart muskelkraft.  Bilden nedan är den som visas på min hemsida www.skanepacykel.se

Blogginlägg: 27 oktober 2019     

"Det gäller att hålla sig på mattan"

Å så var det dags igen för ett blogginlägg och när jag skriver precis just dessa ord så vet jag inte vad faan jag ska skriva om. Mig själv, selfies, Skåneleden, Kullamannen eller kanske: "faan vad jag mår bra just nu i denna stund". Jo, jag väljer att skriva om att just nu så mår jag jävligt bra. Det är dock ingen livstidsförsäkring jag köpt mot lite sämre mående, inte ens en veckoförsäkring för jag liksom många med mig rör oss mellan ytterligheter och resan däremellan kan gå jävligt snabbt. Så jag får passa på att njuta just nu för i morgon är en annan dag, som ni vet och om den dagen vet vi egentligen inte så mycket mer än att man kanske ska göra något som man planerat men man vet inte vad som händer egentligen.

Vi är ganska många som är ytterlighetsmänniskor och för att om inte exakt citera en gammal tennislirare så tyckte han att det hade varit ganska tråkigt att vara en lagom, mitt emellan människa. Fast det är egentligen bara när jag mår bra som jag tycker så, för tvärtom är inte så jävla lustigt och man längtar ju inte precis till det tillståndet. Men då man varit i det lägre tillståndet om jag nu ska kalla det så, så är det helt fantastiskt när tillståndet och måendet blir himmelskt. Och som sagt, vi är faan så många ytterlighetsresenärer, så känn dig inte ensam om du gör den resan ibland. I mitt fall så har alltid motionen och att vistas i naturen varit min bästa medicin samt att försöka hålla mig på mattan och inte sväva i väg i alltför utvikande projekt och utmaningar. Där har jag en fru som inte säger stopp men som ber mig att tänka över eventuella konsekvenser och då jag gör det kan jag lättare hantera och känna vad som är rätt för mig att göra och vad som kan bli jävligt, jävligt fel. Lite som, lyssna, känn vad magkänslan säger… Så än håller jag mig väldigt stabil  inför kommande projekt och utmaningar. Jag sitter tungt och säkert på mattan som ligger ner.  Men det kan snabbt bli en flygande matta om jag inte tänker efter före och inte efter. Ja det var det om det och i morgon är en annan dag får jag väl länka till bara för det. Denna versionen är med Niklas Strömstedt och inte Christer Björkman. Det var dock Niklas Strömstedt som skrev låten… och som sagt vad morgondagen har i sitt sköte, det vet man faan inte men just idag är en bra dag, en jävligt bra dag. 

Blogginlägg: 22 oktober 2019     

"Har du sett Skåneleden så har du sett världen"

Med de bevingade orden, ”har du sett Skåneleden, så har du sett världen, lägger jag locket på för projektet som varit mitt skötebarn under hela 2019. Nu med bara mindre än två veckor kvar, laddar jag för mitt sista ultralopp, Kullamannen Ultra. Jag var och fick kortisonsprutor i mina knän i onsdags så nu kan jag inte göra mer för att förbättra min kroppsliga status. Jo förresten, gå ner ett par tre kilo. Ett par tre kilo mindre ger självklart en lite mindre belastning på knäna. För det ska man ha klart för sig, att den största knäboven är en för stor och tung kroppsmassa och ingen motion. Artros behandlas bäst genom att röra på sig och träna artrosen och absolut inte att vila den. Det sistnämnda är fullständigt förkastligt. Men säger du som läser kanske: Hur kan du ha artros som tränar så mycket och inte är överviktig? Tyvärr är det så då man tidigare i livet blivit knäopererad att artrosen utvecklar sig 10 - 15 år tidigare. Alla får mer eller mindre artros på ålderns höst och som sagt, hade jag inte opererat mitt vänstra knä två gånger för snart 20 år sedan så hade jag troligen ännu inte utvecklat artrosen så mycket. Enligt läkare så är den på nivå, 2,5 på en tregradig skala, m a o inte superbra knän precis men vad faan, jag kan fortfarande springa 11 - 12 mil fast det är klart, varje steg känns ju, hi hi hi. Men det blir inte sämre är i a f vad jag tror och som ni vet så kan ju tron försätta berg!

Som sagt, uppladdningen inför den 1 novembers Kullamansstart är i full gång med mental träning som innebär att jag ser mig klara reptiden i Råbocka i Ängelholm. Jag ser mig själv anstränga mig till det yttersta och sedan efter de första nästan sex milen övergå i ett njutningstillstånd, där jag fast jag är trött och värkbruten, går och småspringer i ett glädjerus de sista sex milen innan Mölle. För längre än till Mölle och elva och en halv mil blir det inte, där är det stopp och adjö till så långa ultror för mig i framtiden. Men som tidigare sagt så är det verkligen inte god natt till utmaningar och härliga fysiska ansträngningar. Nej för sjutton, det är en del av min livsstil tillsammans med nyfikenheten att se och upptäcka nya platser i både stad och natur och den ger jag inte upp. Andra får springa på loppisar och samla prylar, ligga och luka ogräs med pincett i sin pedantiskt skötta trädgård men för min del så är hela naturen min trädgård och staden med sina historiska och kulturella skatter är min form av loppissamlande. Därmed inte sagt att det är fel på de intressena, absolut inte men de är inget för mig.

Men jag måste ju också få säga att jag känner mig oerhört ”hemma” med likasinnade och visst är det inte så många i min ålder som håller på med ultror, cyklar långt på enhjuling och tvåhjuling men det är min hobby. En sann sådan av äkta glädje och med en känsla som är fantastisk, då man konstaterar att man klarat att ta sig fram jäkligt långt med enbart muskelkraft. 

Men och det måste sägas, jag har tid för annat också och jag är definitivt inte manisk i träning eller då jag utför något, nej det sker i sann och äkta glädje och med den lite äldre mannens rörelser i slowmotion! Efter Kullamannen då och som frun säger: "vad ska du göra sen?" Hela världen eller i alla fall hela Skåne ligger och väntar på nya utmaningar och projekt, så det är lugnt. Cykla enhjuling runt Skåne, paddla alla Skånes åar, springa samtliga kommuners motionsspår eller mest troliga projektet 2020: cykla hela Skåne kors och tvärs och dokumentera precis som jag gjort med Skåneleden. Ja, så länge jag andas vill jag leva och leva för mig är att se, utforska med muskulära härliga transporter!

Blogginlägg: 12 oktober 2019     

"Jag lever i efterdyningarna av mitt stora projekt Skåneleden"

Jag lever i efterdyningarna av mitt projekt "Skåneleden" och jag njuter av att åter kunna lägga ett stort projekt till handlingarna/minnen och stämpla på avklarat. Det är en glädje jag känner som är enorm att jag åter gjort något som de flesta andra inte ens skulle kunna tänka sig. Jag är ingen Zlatan men jag säger ändå: Fy faan vad jag är bra och det skäms jag inte för. Jag är givetvis inte bättre än någon annan men jag har något inom mig som jag är stolt över och det är den positiva envisheten och att inte ge upp. 

Att få springa hela Skåneleden genom underbara bokskogar i späd grönska eller i höstkläder, längs med vackra fågelrika sjöar, över höga åsar med fantastiska vyer, på milsvida   sandstränder längs ett hav som aldrig är den andra dagen lik, på stigar genom kuperade ljunghedar, runt ö med sina backafall, över blomsterfyllda backar och genom skånska städers historia och kultur är helt enkelt FANTASTISKT, EN GÅVA, EN BONUS I LIVET och det tackar jag för!   

Nu ska jag jobba intensivt i en och en halv vecka samt gå till ortoped för mina ömmande knän, hi hi och bara tänka POSITIVT på mitt sista stora fysiska mål för i år. Kullamannen. 

Vill ni se en sammanfattningsfilm om den sista leden jag sprang "Kust till kustleden" 37 mil så finns den nedan


Blogginlägg: 7 oktober 2019     

"Fy faan jag gjorde det! Jag sprang hela Skåneleden!"

I går avslutades  ”Min 130 mil långa skånska joggingtur” och jag har sett och upplevt en fantastisk natur och på många ställen häpnat och tänkt: ”Är det här verkligen Skåne?” Jag har träffat många trevliga människor, som jag velat prata mer med, men då Skåneleden kallat har det blivit korta men ändå mycket givande samtal. Det har varit en underbar upplevelse men som också krävt oerhört mycket planering och logistik med över 100 timmars resande med Skånetrafken, åtskilliga mil i bil med frun som snällt kört mig till etappstarter och hämtat långt in i de skånska skogarnas mörker och bland ljusskygga väsen. Utan henne hade jag aldrig klarat det, så visst är det som Ernst Rolf sjunger i sin skiva ”Svenska örhängen” DET ÄR KVINNAN BAKOM ALLT!

När jag vid juletid förra året bestämde mina mål för detta året så var ”att springa hela Skåneledens ca 130 mil” mitt stora mål och ett mål som jag också visste att jag skulle klara om jag inte blev skadad och/eller sjuk. Ett mål där jag bestämde de dagar jag skulle springa och hur långt. Mitt andra mål var Simris Alg Ultra 63 km i april. Fick tyvärr ställas in på grund av en djävulsk influensa som bara vi män kan få. Mitt tredje mål var Swedish Alpine Ultra, Nikkaluokta – Abisko 107 km under 24 timmar. Jodå jag kom i mål som jumbo efter att ha sprungit/linkat fram över miljoner och åter miljoner sten, tyvärr dock 2 timmar över dygnet. Nu finns det ingen tidsgräns i SAU, så jag klarade ändå loppet men inte riktigt mitt egna tidsmål. Jag var och är dock fortfarande mycket stolt över min insats.

OCH så till det fjärde målet för i år som närmar sig fort nu. KULLAMANNEN ULTRA. Jag visste redan efter att ha kommit till Mölle förra året och fått min ”broken arrow tröja”, att jag aldrig med mina knän, skulle kunna klara ringen. Men jag ville ändå vara med i år igen och ha som mål en ny broken arrow tröja då starten och kampen (för mig) att klara repet i Råbocka och sedan få fortsätta mot det magiska Kullaberg är en vinst.  Få känna vindpustarna av de riktiga ultralöparna springa förbi mig som bergsgetter, där uppe på berget och få skrika och heja, du är en hjälte, du klarar det! och sedan sent omsider komma till Mölle, ringa stolt i klockan och förkunna att nu är det över. Det blir inga fler ultraloppstarter utan mina mål som jag nu skissar på inför 2020 blir bl a att cykla alla skånska cykelleder och att ställa upp i några gatlopp, typ Stockholm Marathon. För där på asfalt, en asfalt som känns som bomull för mina knän, kan jag fortfarande lubba utan att tänka på knäna i varje steg.

Nu har jag tre veckor drygt att vila och försöka komma i så bra form som möjligt då jag avslutar mitt terrängspringande för att spara mina ganska dåliga knän. Galleriet nedan visar några bilder  av de två sista dagarna spring.

Blogginlägg: 30 september 2019
"Regn får inte avskräcka en Skåneledserövrare"

Efter att ha varit ute och kutat nästan 10 mil Skåneled i fredags och lördags med bland annat mycket regnigt väder och sedan suttit och redigerat över 300 filmsekvenser tagna med min Gopro-kamera till fem etappfilmer så är jag trött. Tröttare av att sitta vid en dator i över 8 timmar än att kuta drygt nio mil i blöta marker. Skojar jag eller tycker jag så? Ja, det är mycket roligare att vara ute och springa i naturen än sitta vid datorn även om jag gillar det senare också. Mina fem senaste etappfilmer kan ses på min sida skaneled.se som vanligt. Ja det är ju faktiskt inte fem filmer för det är dubbelt upp. Jag gör ju alltid två filmer om varje etapp. En med mitt snack och en med bara bakgrundsmusik. Alla filmer kan ses på min youtubekanal ”löpargubben”. Filmerna är som de är och gjorda av en amatör, så ni får ta dem som de är.

Avslutar med  ett par bilder från mitt spring. Den första tillsammans med göingehövdingen Svend Poulsen utanför Verums kyrka i regnet i fredags. Den andra från lördagsmorgonen då jag är packad och klar att ta mig an de dryga fyra milen från Vittsjö till Bjärabygget (ligger ca 4 km från Örkelljunga). Klockan är sju på morgonen och jag vet att det småregnar ute, vilket dock inte får avskräcka en småländsk Skåneledserövrare, hi, hi, hi!

Blogginlägg: 22 september 2019

"Bättre nu än sen"

Så kom den där nästan sedvanliga höstförkylningen. Hostan är så jäklig så jag tror att jag ska hosta upp lungorna (överdrev kanske lite) och febern gör mig matt (om jag nu har någon men det känns så i a f). Så det är inte precis springläge. Jag som hade planerat att kuta ett par Skåneledsetapper i dag, söndag. Får se nu i veckan hur det går för jag har sedan planerat att kuta Skåneleden i tre dagar kommande helg, fredag – söndag och sedan bara ha drygt 10 mil kvar av mitt Skåneledsspringande.

Ska bli jäkligt skönt att gå i mål i lergöksstaden (Ängelholm), vilket måste ske 14 dagar innan Kullamansstarten som är den 1 november i Båstad. Jag är bara tvungen att vila mina ömmande knän (mest vänster som är mest angripet av artros) i två veckor så att jag i a f inte känner av dem så mycket redan i starten. Ett jävla tjafsande om mina knän, Skåneleden och Kullamannen! Ja, jag vet men inget att göra åt.

Att få delta i Kullamannen och uppleva den magiska starten är för mig ungefär samma känsla som barnen har då de väntar på tomten. Kan inte beskriva det bättre, hi, hi, hi. Och vad jag önskar mig kan ses på bilden, en ”broken arrowtröja” efter att ha klarat drygt elva mil i höstrusk och mörker till Mölle. Tyvärr kan jag inte klara hela loppets 174 km för då hade mina knän fått vara i faan så mycke bättre skick.

Så vad är inte bättre att avsluta detta korta inlägg med en bild…..

Blogginlägg: 13 september 2019     

"En fem minuter lång film om Bergen, I just love it!"

Detta blogginlägg innehåller inte mycket text utan mest en drygt fem minuter lång film om Bergen, som jag var i under fem dagar. En underbar stad med historia, kultur och vackra vyer. Men innan filmen kommer så måste jag ju också skriva att jag åter igen är på banan och i gång med mitt Skåneledsprojekt. Sprang två etapper i går den 12 september på Kust till kustleden. Etapp 4 och 5 från Bökestad till Brotorpet och sen till Vesslarp. Totalt bara 26 km men mitt vänstra knä värker värker nu mycket och JU mer ojämn marken är desto jobbigare tyvärr. Inget att göra något åt men det går lättare att springa på asfalt, vilket jag gjorde från Vesslarp till busshållplatsen i Lönsboda var i från jag åkte hem. En tur och retur resa som tog längre tid än mitt springande. Hur som helst jag är i a f åter på G så efter att ha jobbat intensivt kommande vecka så ska jag ta mig an de resterande ca 25 milen av hela Skåneledens drygt 130 mil och gå i mål i Ängelholm vid stationen där innan halva oktober är till ända. Sedan väntar vila i 14 dagar innan jag tar mig an mitt DEFINITIVT sista ultralopp, Kullamannen Ultra den 1 november, 17 mil drygt, puh! men jag har inte det målet utan att klara de första elva till Mölle, för då har jag gjort en bragd. Men den dagen och den glädjen...... Här kommer fem minuter film om Bergen.

Blogginlägg: 1 september 2019     

"Går tiden fortare ju äldre man blir?"

Jag har tidigare skrivit ett och annat blogginlägg som handlat om ålder, tid och det eviga slutet och det är väl inte så konstigt egentligen att man tänker på det när man blir äldre. En del mer andra mindre. Själv tänkte jag ganska mycket på tiden, ålder och döden då jag var runt 65, då jag frågade mig om jag  skulle jobba mer eller helt gå i pension. I dag då jag går mot min 71:a födelsedag så upplever jag tiden som  jag har som en bonus och jag har också ganska bra förlikat mig med döden. Ja, om man nu kan förlika sig helt förstås  för det är ju lätt att skriva om döden då man lever och är frisk och inte döende. Att då man står där och håller  i handtaget till det tomma, till det oåterkalleliga ”ingenting” är kanske just då inte något man förlikar sig med lika lätt. Men nu lämnar jag ämnet döden som är slutet på min tid till tidens hastighet även om de två hör ihop på något sätt. För min del skulle gärna tiden få gå lite långsammare.

Jag undrar om det på något sätt sker en förändring i våra hjärnor, i vårt tänk ju äldre vi blir på grund av att vi vet att vi inte längre har all tid i världen framför oss? Att det är en omedveten faktor som påverkar oss så att vi tycker att tiden går fortare.  Kanske är det också så att då man mår bra så vill man få ut så mycket som möjligt av resterande del av livet och då upplever  tiden skenande? Sedan kanske det är ett motsatsförhållande då man inte mår så bra och att tiden då  känns lång? Påståendet är så klart varken rätt eller fel och svaret är ju egentligen ganska hypotetiskt. Men kanske kan det ändå ligga lite i resonemanget?   Hur som helst så är det nog så för mig i a f.  

Har nu gjort en slags logga för mitt projekt 2020 då jag ska cykla Skåne runt och kort och tvärs samt precis som nu när jag springer Skåneleden också dokumentera allt offentligt. Ja här gäller det jävlar att suga ut så mycket som möjligt av "tiden" när man har hälsan och samtidigt visa att man finns hi, hi, hi! Nä nu drar jag till Norge för härlig vandring i både berg och i stad samt också en tågresa över det vackra Hardangervidda. Kanske blir det en film här vart det lider, ja den som lever får se.

Blogginlägg: 25 augusti 2019     

”Ystad i mitt hjärta”

Så har det gått ett år sedan jag och frun flyttade från Höör och vårt  gamla men ganska charmiga hus med stor lummig tomt till en bostadsrättslägenhet på 80 m2 i Ystad. Så hur har det gått? ”Så jävla bra att jag själv egentligen inte förstår hur bra det har gått”. Inte en enda gång har jag saknat huset eller Höör. Jag vill påstå att det blivit ett lyft inte bara för mig utan också för vårt förhållande och vår gemensamma framtid. Vi hade det absolut inte dåligt i Höör men att flytta till Ystad har gjort oss båda som  lite ”kalvar på grönbete”. Det finns så oerhört mycket att se och uppleva här i Ystad och i närområdet,  så vi har säkert  att göra tills vi dör även om vi lever till 100. Ja, så känns det och trots att naturen var skön och härlig i Höör och Mellanskåne, så är havet, för en som är född vid havet det bästa och det finaste.  Jag och frun går eller springer eller cyklar i stort sett varje dag längs havet och den ena dagen är aldrig den andra lik. Men det är inte bara havet som är vackert här för strax utanför Ystad finns härliga öppna landskap med  sjöar och bokskog precis som i Höör. Höör var fantastiskt bra att leva i då våra barn växte upp. Lugnt och med bra skolor samt ett rikt utbud av fritidsaktiviteter för barn men för oss som pensionärer, var det inte samma känsla och då barnen inte  längre varken bor i Höör eller känner speciellt för Höör, så var valet egentligen inte så svårt. Ystad är ju också en historisk gammal stad med ett rikt kulturutbud trots sin litenhet. Ystad är också en stad som verkligen lever hela året även att den är en stor sommarturiststad. Man är väldigt mån om att Ystad ska leva och utvecklas hela året och det är fantastiskt att ha förmånen att bo i ett utvecklingsområde och inte i en avsomnande sovstad, där inte mycket händer.  Min kärlek till Ystad är visserligen inte helt ny, då vi vistades här ofta också innan flyttlasset gick men nu är den som en stor och intensiv nyförälskelse, som jag inte vill leva utan. Så  därför hade jag som "den patetiske gubbe jag är", inget val än att försöka få till en text om Ystad till Lasse Berghagens melodi  ”Stockholm i mitt hjärta” och den fick så klart heta ”Ystad i mitt hjärta”, vilken visades här tidigare  men det blev lite too much av den patetiske gubben, så den har fått "stryka på foten".  

Avslutningsvis: Jag ska inte ge några råd att man ska förändra sin tillvaro då man blir äldre då många känner en stor trygghet att bo och leva precis som man alltid gjort  men börjar man längta bort…. så ska man inte vara rädd för förändring för det kan bli ett FANTASTISKT LYFT!!! Så tänk inte så mycket på det där gamla talesättet: ”vi vet vad vi har men inte vad vi får…….” för gör man det så har man ju lite svårt att utvidga sitt "innersta rike". För skulle det inte bli bra så kan man ju alltid flytta igen, värre är det väl inte och vi lever ju bara en gång, eller?  Hur som helst så cyklade jag genom det vackra Ystad till Kåseberga i söndags den 25 aug och sprang sedan upp till Ale stenar. Så min kärlek till Ystad och dess omgivningar blev till en liten film från den  turen. En film på cykel i väntan på att jag åter tar mig an Skåneleden springande. Det gör jag i slutet på sept och i början på okt då jag avslutar hela Skåneledsprojektet. 

Har nu bestämt mig för att göra ett cykelprojekt under 2020, som jag kommer att kalla "Skånes cykelleder" eller något liknande. M a o kommer jag att  cykla åtskilliga hundra mil av de olika cykelleder som går över hela Skåne.  Då mitt vänstra knä egentligen är uträknat av sjukvården och jag kanske måste byta led så småningom så måste jag försöka tänka mig för lite så jag inte gör det sämre i rekordfart. Än är det springbart, om än inte så fort eller så intensivt. Intervall- och backträning får jag helt stå över. Men  nog om det. Jag kan springa, jag kan fortfarande springa.....  så än har jag inte kastat in handduken för  Kullamannen den 1 nov .  Men att som jag gjorde inför Swedish Alpine Ultra ta tre kortisonsprutor i mitt vänstra knä är ju inte riktigt sunt förstås. Men jag ÄLSKAR ju UTMANINGAR!!!

Blogginlägg: 18 augusti 2019     

”I gränslandet”

I torsdags den 15 augusti sprang jag två Skåneledsetapper i gränslandet mellan Skåne och Blekinge och vad passar då inte bättre än att skriva några banala dikter från gränslandet. Frun som har läst litteraturhistoria, är en stor litteraturälskare  och har varit bibliotekarie upplyser mig alltid om att de dikter jag skriver är mycket banala och det vet jag ju. Men för sjutton jag tillhör ju gruppen "de patetiska gubbarna", som inbillar oss att vi kan så jäkla mycket och att det vi gör är så himla bra, hi hi hi. Förlåt alla gubbar som inte har självinsikt men det är så jäkla roligt att driva med oss. Så oavsett var frun tycker och jag faktiskt inser (för det gör jag) så fortsätter jag mitt banala diktande. Det går jäkligt fort för mig att skriva de s k banala dikterna. Jag skulle säkert kunna skriva ihop ett par hundra på en förmiddag för ingen dikt, eller vad vi nu ska kalla dem tar mer än ett par minuter, så när det gäller snabbheten är jag i a f jävligt duktig, hi hi hi. Så dikterna eller julklappsrimstypdikterna får väl beskriva lite av det gränsland vi alla befinner oss i då och då och att vi kan få en oerhörd kraft och styrka av att vara i naturen. Bilderna nedan är tagna en liten bit över gränsen inne i Blekinge från sjön Raslången  och sjön Halen. Den sistnämnda är Blekinges största sjö. Och det ska jag säga, jag blev helt betagen av det jag såg och upplevde där i den underbart vackra Blekingenaturen! Naturen som är det bästa och absolut  billigaste apotek som finns och där slitna och tunga själar kan få livslustinjektioner.

 När jag är ute och kutar en dag så tar jag ca 150 – 200 foton och lika många filmsekvenser så även att jag inte är speciellt fotokunnig så lyckas jag ibland med konststycket att i a f själv tycka att jag  tagit en eller ett par jävligt vackra bilder, som de nedan. Wow,  faan vad jag är bra, hi hi hi. Vill du/ni se filmer från mitt spring i  veckan så finns de på www.skaneled.se som vanligt.

Stum av beundran jag stannar till,

fotar och filmar så mycket jag vill

tills jag är mätt i min syn

av den vackra och naturliga vyn!


Ångesten jag lämnat hemma i dag,

för ångest är ingen följbar lag.

 i naturen den underbara, så äkta  och fri,

man känner sig som ett ystert surrande bi.

 

Tror mig ibland att precis allt jag kan,

för mellan fantasi och verkligheten så sann

är det inte så förbaskat jävla långt ändå

när jag i  naturen lär mig att i ytterligheter förstå.


"att skriva och fota på låg amatörnivå är bättre än att inte skriva eller fota alls" (gammalt kinesiskt ordspråk, hi hi hi)!

Så avslutar "den patetiske poeten" blogginlägget med en  repris av en gammal någorlunda dikt om att våra liv inte är oändliga och att det gäller att leva NU!


En våg som vandrat  över öppet hav

finner vid en strand av sand sin grav

och våg efter våg i en till synes ändlös kö

kämpar ursinnigt emot för att slippa dö

och jämförelsen med vår  irrande färd

mot evig sömn i en annan värld

blir så påtaglig och känns plötsligt så nära

när man minns alla som inte finns, sina kära

för de och vi, liksom vågen, i ett enda slag

upphör att existera, oavsett livsvilja, en dag.

Blogginlägg: 11 augusti 2019     

”Mitt Skåneledsprojekt blir en dyrbar historia”

Egentligen kostar inte mitt Skåneledsprojekt multum, då jag ju tar mig till de olika etapperna med Skånetrafiken och med månadskort (varav Skånetrafiken sponsrat mig med två månader) eller med sommarkort och äter medhavd matsäck. Men då jag tyvärr tappar och förlägger prylar och då i första hand min elektroniska utrustning (kamera och stabiliseringshandtag) så blir det kostsamt. Inte alls roligt att skriva om, då tankarna kanske genast kommer, är gubben senil och förvirrad, som inte kan hålla ordning på sina prylar? Hur som helst så har jag under våren tappat både mobil och stabiliseringshandtag till kameran. Mobilen kom till rätta då en man i min ålder hittat den. Värre var det med mitt stabiliseringshandtag som nästan kostade två tusenlappar och som efter att jag tappade det hårt i marken, slutade att fungera helt. Fick då köpa ett nytt för 1500 kr. Har också förlagt div klädesplagg på bussar och tåg.

Och så i måndags den 5 augusti efter att ha satt mig på bussen 06.12 från Ystad till Kristianstad för att där byta till tåg till Sölvesborg, dit jag anlände strax före nio (försenat tåg) för att därifrån börja springa den sista Skåneleden ”Kust till kust” så händer det som bara inte får hända. Innan jag stiger av tåget så lägger jag min actioncamera, som är monterad på mitt stabiliseringshandtag (gimbal) på sätet bredvid för att packa ner en överdragströja i min löparrygga. Stiger sedan av tåget och precis när det rullar iväg, nästan skriker jag inom mig själv: ”MIN KAMERA” och då inser jag att min actioncamera Gopro Hero White och mitt stabiliseringshandtag ligger kvar på tåget. Kontaktar direkt på stationen Skånetrafiken som hänvisar mig till en avdelning för borttappade prylar, som öppnar kl elva och då inser jag att utrustningen nog aldrig kommer i min ägo igen. Jag blir oerhört nedslagen, ringer frun och säger att jag kommer hem igen. Åker tillbaka med tåg och buss till Ystad för att vara hemma igen strax efter elva. En t o r resa Ystad – Sölvesborg på 5 timmar och till ingen nytta och utan min filmutrustning. Frun är som vanligt tröstande och säger, köp nytt så  sagt och gjort. Jag kontaktar Scandinavian Photo i Malmö som har ett exakt likadant stabiliseringshandtag (gimbal) och kamera som jag blev av med samt också ett bra SD-kort som man måste ha till kameran. Jag beställer och åker dit och köper. Scandinavian Photo i Malmö är alltid mycket hjälpsamma och det är synnerligen kunnigt folk som jobbar där. Så bilden visar på de nyinköpta prylarna. Det värsta att bli av med kameran var att mina söner hade gett mig den i 70-årspresent, vilket ju kändes extra surt.

Så i fredags den 9 aug gör jag om samma resa. Jag tittar i min rygga, känner i fickor och tittar tre gånger där jag suttit och stiger åter av i Sölvesborg men nu med min nya utrustning men lite fattigare. Min utrustning är dock inte av det dyraste slaget så jag överlever och någon dyrare utrustning köper jag inte för att använda i mitt Skåneledsprojekt p g a att jag glömmer och tappar så lätt. Det är kanske inte heller så konstigt att det händer missöden då det är många transporter och många, många mil att ta sig fram i många, många dagar. Hur som helst, jag sprang de två första etapperna på Kust till kustleden och resultatet kan ses på min sida skaneled.se. Att jag bara sprang två etapper på sammanlagt 30 km var för att jag inte riktigt visste hur min kropp skulle kännas efter den uttömning av krafter och belastning på min kropp jag gjorde då jag sprang Swedish Alpine Ultra. Nedan några bilder i en slideshow från Blekinge där Skåneled 1 börjar. Jag kommer inte att kunna springa Kust till kustleden och de 37 milen innan augusti är slut och inte heller innan september går över till oktober, då jag dels ska jobba mycket, dels ska åka till Norge och vandra bl a. Så kanske slutför jag inte projektet förrän halva oktober gått till ända. Men även om det är två månader dit så funderar jag mycket på mitt projekt för 2020, lutar just nu mycket åt ett cykelprojekt.

Blogginlägg:  4 augusti 2019     

"Blogginlägg som självterapi och nu tar jag mig an Skåneleden igen"

Det dröjde det inte så många dagar efter att jag lade ner den tidigare bloggen förrän mitt skrivande var igång igen och frågan jag måste ställa mig är: För vem skriver jag? Ja, inte för några andra än mig själv egentligen för mina ord är ingen författares, ingen poets, ingen ledarskribents som väcker intresse och applåder precis. Mina ord är bara ord som är skrivna i någon slags jävla form av självterapi.  Kanske vill jag bara kräkas ur mig lite ord, som sedan blir några innehållsfuttiga meningar och som till slut blir ett för andra föga intressant blogginlägg. Ja hur som helst så skriver jag så länge andan faller på eller lusten finns. Det är skönt att kunna vara så distanserad till sig själv, så att man verkligen inser att det man skriver är i stort sett bara blaj, blaj och det gör ju de flesta som har en blogg. Så när jag plötsligt bara känner att faan nu är det för mycket, så lägger jag bara ner bloggen och raderar alla inlägg. Hur lätt som helst och jag behöver aldrig tänka på några följare och ha något ansvar för dem. Mina följare är få och kan räknas på ena handens tumme, ja just precis. Jag är den ende som alltid läser mina blogginlägg. 

I kommande vecka så drar jag åter på mig terrängjoggingskorna för att börja springa och dokumentera den sista Skåneleden "SL1, Kust till kustleden", som går från Sölvesborg över hela norra Skåne fram till Båstad och sedan rundar Bjärehalvön och slutar vid Ängelholm station. Men innan jag når Ängelholm så ska jag kuta 27 Skåneledsetapper med en sammanlagd sträcka på 37 mil. Jag ska dessutom sitta på Skånetrafikens tåg och bussar i ca 40 - 50 timmar och springa/gå nästan 10 mil som transport från och till Skåneleden från och till busshållplatser och tågstationer. Förresten så var Skåneled 1, "Kust till kustleden" den första Skåneleden som drogs 1978. Ja inte hela på en gång utan det började med sex etapper från Sölvesborg till Glimåkra.  Så de sex etapperna kan man  ju säga  är originalet. Nu täcker Skåneleden hela Skåne och är 125 - 130 mil lång. Mina dokumentationer av de fem Skånelederna och alla etapper i form av bilder, text men framför allt filmer har ett visst intresse. En del etapper som är lite speciella ur ett vandringsperspektiv har setts ganska många gånger, vilket motiverar mig att filma de återstående 27 etapperna också. Alla mina filmer kan ses på min Youtubekanal "löpargubben" och alla bilder, texter samt filmer kan också ses direkt från min sida "skaneled.se". En sida som när den är färdig efter den sista Skåneleden kommer att finnas ett par år, som en dokumentation för att intresserade vandrare vid dator eller via mobilen kan få en bild av hur en viss Skåneledsetapp är.