Patetiske gubbens blogg

Blogginlägg: 13 september 2019     

"En fem minuter lång film om Bergen, I just love it!"

Detta blogginlägg innehåller inte mycket text utan mest en drygt fem minuter lång film om Bergen, som jag var i under fem dagar. En underbar stad med historia, kultur och vackra vyer. Men innan filmen kommer så måste jag ju också skriva att jag åter igen är på banan och i gång med mitt Skåneledsprojekt. Sprang två etapper i går den 12 september på Kust till kustleden. Etapp 4 och 5 från Bökestad till Brotorpet och sen till Vesslarp. Totalt bara 26 km men mitt vänstra knä värker värker nu mycket och JU mer ojämn marken är desto jobbigare tyvärr. Inget att göra något åt men det går lättare att springa på asfalt, vilket jag gjorde från Vesslarp till busshållplatsen i Lönsboda var i från jag åkte hem. En tur och retur resa som tog längre tid än mitt springande. Hur som helst jag är i a f åter på G så efter att ha jobbat intensivt kommande vecka så ska jag ta mig an de resterande ca 25 milen av hela Skåneledens drygt 130 mil och gå i mål i Ängelholm vid stationen där innan halva oktober är till ända. Sedan väntar vila i 14 dagar innan jag tar mig an mitt DEFINITIVT sista ultralopp, Kullamannen Ultra den 1 november, 17 mil drygt, puh! men jag har inte det målet utan att klara de första elva till Mölle, för då har jag gjort en bragd. Men den dagen och den glädjen...... Här kommer fem minuter film om Bergen.

Blogginlägg: 1 september 2019     

"Går tiden fortare ju äldre man blir?"

Jag har tidigare skrivit ett och annat blogginlägg som handlat om ålder, tid och det eviga slutet och det är väl inte så konstigt egentligen att man tänker på det när man blir äldre. En del mer andra mindre. Själv tänkte jag ganska mycket på tiden, ålder och döden då jag var runt 65, då jag frågade mig om jag  skulle jobba mer eller helt gå i pension. I dag då jag går mot min 71:a födelsedag så upplever jag tiden som  jag har som en bonus och jag har också ganska bra förlikat mig med döden. Ja, om man nu kan förlika sig helt förstås  för det är ju lätt att skriva om döden då man lever och är frisk och inte döende. Att då man står där och håller  i handtaget till det tomma, till det oåterkalleliga ”ingenting” är kanske just då inte något man förlikar sig med lika lätt. Men nu lämnar jag ämnet döden som är slutet på min tid till tidens hastighet även om de två hör ihop på något sätt. För min del skulle gärna tiden få gå lite långsammare.

Jag undrar om det på något sätt sker en förändring i våra hjärnor, i vårt tänk ju äldre vi blir på grund av att vi vet att vi inte längre har all tid i världen framför oss? Att det är en omedveten faktor som påverkar oss så att vi tycker att tiden går fortare.  Kanske är det också så att då man mår bra så vill man få ut så mycket som möjligt av resterande del av livet och då upplever  tiden skenande? Sedan kanske det är ett motsatsförhållande då man inte mår så bra och att tiden då  känns lång? Påståendet är så klart varken rätt eller fel och svaret är ju egentligen ganska hypotetiskt. Men kanske kan det ändå ligga lite i resonemanget?   Hur som helst så är det nog så för mig i a f.  

Har nu gjort en slags logga för mitt projekt 2020 då jag ska cykla Skåne runt och kort och tvärs samt precis som nu när jag springer Skåneleden också dokumentera allt offentligt. Ja här gäller det jävlar att suga ut så mycket som möjligt av "tiden" när man har hälsan och samtidigt visa att man finns hi, hi, hi! Nä nu drar jag till Norge för härlig vandring i både berg och i stad samt också en tågresa över det vackra Hardangervidda. Kanske blir det en film här vart det lider, ja den som lever får se.

Blogginlägg: 25 augusti 2019     

”Ystad i mitt hjärta”

Så har det gått ett år sedan jag och frun flyttade från Höör och vårt  gamla men ganska charmiga hus med stor lummig tomt till en bostadsrättslägenhet på 80 m2 i Ystad. Så hur har det gått? ”Så jävla bra att jag själv egentligen inte förstår hur bra det har gått”. Inte en enda gång har jag saknat huset eller Höör. Jag vill påstå att det blivit ett lyft inte bara för mig utan också för vårt förhållande och vår gemensamma framtid. Vi hade det absolut inte dåligt i Höör men att flytta till Ystad har gjort oss båda som  lite ”kalvar på grönbete”. Det finns så oerhört mycket att se och uppleva här i Ystad och i närområdet,  så vi har säkert  att göra tills vi dör även om vi lever till 100. Ja, så känns det och trots att naturen var skön och härlig i Höör och Mellanskåne, så är havet, för en som är född vid havet det bästa och det finaste.  Jag och frun går eller springer eller cyklar i stort sett varje dag längs havet och den ena dagen är aldrig den andra lik. Men det är inte bara havet som är vackert här för strax utanför Ystad finns härliga öppna landskap med  sjöar och bokskog precis som i Höör. Höör var fantastiskt bra att leva i då våra barn växte upp. Lugnt och med bra skolor samt ett rikt utbud av fritidsaktiviteter för barn men för oss som pensionärer, var det inte samma känsla och då barnen inte  längre varken bor i Höör eller känner speciellt för Höör, så var valet egentligen inte så svårt. Ystad är ju också en historisk gammal stad med ett rikt kulturutbud trots sin litenhet. Ystad är också en stad som verkligen lever hela året även att den är en stor sommarturiststad. Man är väldigt mån om att Ystad ska leva och utvecklas hela året och det är fantastiskt att ha förmånen att bo i ett utvecklingsområde och inte i en avsomnande sovstad, där inte mycket händer.  Min kärlek till Ystad är visserligen inte helt ny, då vi vistades här ofta också innan flyttlasset gick men nu är den som en stor och intensiv nyförälskelse, som jag inte vill leva utan. Så  därför hade jag som "den patetiske gubbe jag är", inget val än att försöka få till en text om Ystad till Lasse Berghagens melodi  ”Stockholm i mitt hjärta” och den fick så klart heta ”Ystad i mitt hjärta”, vilken visades här tidigare  men det blev lite too much av den patetiske gubben, så den har fått "stryka på foten".  

Avslutningsvis: Jag ska inte ge några råd att man ska förändra sin tillvaro då man blir äldre då många känner en stor trygghet att bo och leva precis som man alltid gjort  men börjar man längta bort…. så ska man inte vara rädd för förändring för det kan bli ett FANTASTISKT LYFT!!! Så tänk inte så mycket på det där gamla talesättet: ”vi vet vad vi har men inte vad vi får…….” för gör man det så har man ju lite svårt att utvidga sitt "innersta rike". För skulle det inte bli bra så kan man ju alltid flytta igen, värre är det väl inte och vi lever ju bara en gång, eller?  Hur som helst så cyklade jag genom det vackra Ystad till Kåseberga i söndags den 25 aug och sprang sedan upp till Ale stenar. Så min kärlek till Ystad och dess omgivningar blev till en liten film från den  turen. En film på cykel i väntan på att jag åter tar mig an Skåneleden springande. Det gör jag i slutet på sept och i början på okt då jag avslutar hela Skåneledsprojektet. 

Har nu bestämt mig för att göra ett cykelprojekt under 2020, som jag kommer att kalla "Skånes cykelleder" eller något liknande. M a o kommer jag att  cykla åtskilliga hundra mil av de olika cykelleder som går över hela Skåne.  Då mitt vänstra knä egentligen är uträknat av sjukvården och jag kanske måste byta led så småningom så måste jag försöka tänka mig för lite så jag inte gör det sämre i rekordfart. Än är det springbart, om än inte så fort eller så intensivt. Intervall- och backträning får jag helt stå över. Men  nog om det. Jag kan springa, jag kan fortfarande springa.....  så än har jag inte kastat in handduken för  Kullamannen den 1 nov .  Men att som jag gjorde inför Swedish Alpine Ultra ta tre kortisonsprutor i mitt vänstra knä är ju inte riktigt sunt förstås. Men jag ÄLSKAR ju UTMANINGAR!!!

Blogginlägg: 18 augusti 2019     

”I gränslandet”

I torsdags den 15 augusti sprang jag två Skåneledsetapper i gränslandet mellan Skåne och Blekinge och vad passar då inte bättre än att skriva några banala dikter från gränslandet. Frun som har läst litteraturhistoria, är en stor litteraturälskare  och har varit bibliotekarie upplyser mig alltid om att de dikter jag skriver är mycket banala och det vet jag ju. Men för sjutton jag tillhör ju gruppen "de patetiska gubbarna", som inbillar oss att vi kan så jäkla mycket och att det vi gör är så himla bra, hi hi hi. Förlåt alla gubbar som inte har självinsikt men det är så jäkla roligt att driva med oss. Så oavsett var frun tycker och jag faktiskt inser (för det gör jag) så fortsätter jag mitt banala diktande. Det går jäkligt fort för mig att skriva de s k banala dikterna. Jag skulle säkert kunna skriva ihop ett par hundra på en förmiddag för ingen dikt, eller vad vi nu ska kalla dem tar mer än ett par minuter, så när det gäller snabbheten är jag i a f jävligt duktig, hi hi hi. Så dikterna eller julklappsrimstypdikterna får väl beskriva lite av det gränsland vi alla befinner oss i då och då och att vi kan få en oerhörd kraft och styrka av att vara i naturen. Bilderna nedan är tagna en liten bit över gränsen inne i Blekinge från sjön Raslången  och sjön Halen. Den sistnämnda är Blekinges största sjö. Och det ska jag säga, jag blev helt betagen av det jag såg och upplevde där i den underbart vackra Blekingenaturen! Naturen som är det bästa och absolut  billigaste apotek som finns och där slitna och tunga själar kan få livslustinjektioner.

 När jag är ute och kutar en dag så tar jag ca 150 – 200 foton och lika många filmsekvenser så även att jag inte är speciellt fotokunnig så lyckas jag ibland med konststycket att i a f själv tycka att jag  tagit en eller ett par jävligt vackra bilder, som de nedan. Wow,  faan vad jag är bra, hi hi hi. Vill du/ni se filmer från mitt spring i  veckan så finns de på www.skaneled.se som vanligt.

Stum av beundran jag stannar till,

fotar och filmar så mycket jag vill

tills jag är mätt i min syn

av den vackra och naturliga vyn!


Ångesten jag lämnat hemma i dag,

för ångest är ingen följbar lag.

 i naturen den underbara, så äkta  och fri,

man känner sig som ett ystert surrande bi.

 

Tror mig ibland att precis allt jag kan,

för mellan fantasi och verkligheten så sann

är det inte så förbaskat jävla långt ändå

när jag i  naturen lär mig att i ytterligheter förstå.


"att skriva och fota på låg amatörnivå är bättre än att inte skriva eller fota alls" (gammalt kinesiskt ordspråk, hi hi hi)!

Så avslutar "den patetiske poeten" blogginlägget med en  repris av en gammal någorlunda dikt om att våra liv inte är oändliga och att det gäller att leva NU!


En våg som vandrat  över öppet hav

finner vid en strand av sand sin grav

och våg efter våg i en till synes ändlös kö

kämpar ursinnigt emot för att slippa dö

och jämförelsen med vår  irrande färd

mot evig sömn i en annan värld

blir så påtaglig och känns plötsligt så nära

när man minns alla som inte finns, sina kära

för de och vi, liksom vågen, i ett enda slag

upphör att existera, oavsett livsvilja, en dag.

Blogginlägg: 11 augusti 2019     

”Mitt Skåneledsprojekt blir en dyrbar historia”

Egentligen kostar inte mitt Skåneledsprojekt multum, då jag ju tar mig till de olika etapperna med Skånetrafiken och med månadskort (varav Skånetrafiken sponsrat mig med två månader) eller med sommarkort och äter medhavd matsäck. Men då jag tyvärr tappar och förlägger prylar och då i första hand min elektroniska utrustning (kamera och stabiliseringshandtag) så blir det kostsamt. Inte alls roligt att skriva om, då tankarna kanske genast kommer, är gubben senil och förvirrad, som inte kan hålla ordning på sina prylar? Hur som helst så har jag under våren tappat både mobil och stabiliseringshandtag till kameran. Mobilen kom till rätta då en man i min ålder hittat den. Värre var det med mitt stabiliseringshandtag som nästan kostade två tusenlappar och som efter att jag tappade det hårt i marken, slutade att fungera helt. Fick då köpa ett nytt för 1500 kr. Har också förlagt div klädesplagg på bussar och tåg.

Och så i måndags den 5 augusti efter att ha satt mig på bussen 06.12 från Ystad till Kristianstad för att där byta till tåg till Sölvesborg, dit jag anlände strax före nio (försenat tåg) för att därifrån börja springa den sista Skåneleden ”Kust till kust” så händer det som bara inte får hända. Innan jag stiger av tåget så lägger jag min actioncamera, som är monterad på mitt stabiliseringshandtag (gimbal) på sätet bredvid för att packa ner en överdragströja i min löparrygga. Stiger sedan av tåget och precis när det rullar iväg, nästan skriker jag inom mig själv: ”MIN KAMERA” och då inser jag att min actioncamera Gopro Hero White och mitt stabiliseringshandtag ligger kvar på tåget. Kontaktar direkt på stationen Skånetrafiken som hänvisar mig till en avdelning för borttappade prylar, som öppnar kl elva och då inser jag att utrustningen nog aldrig kommer i min ägo igen. Jag blir oerhört nedslagen, ringer frun och säger att jag kommer hem igen. Åker tillbaka med tåg och buss till Ystad för att vara hemma igen strax efter elva. En t o r resa Ystad – Sölvesborg på 5 timmar och till ingen nytta och utan min filmutrustning. Frun är som vanligt tröstande och säger, köp nytt så  sagt och gjort. Jag kontaktar Scandinavian Photo i Malmö som har ett exakt likadant stabiliseringshandtag (gimbal) och kamera som jag blev av med samt också ett bra SD-kort som man måste ha till kameran. Jag beställer och åker dit och köper. Scandinavian Photo i Malmö är alltid mycket hjälpsamma och det är synnerligen kunnigt folk som jobbar där. Så bilden visar på de nyinköpta prylarna. Det värsta att bli av med kameran var att mina söner hade gett mig den i 70-årspresent, vilket ju kändes extra surt.

Så i fredags den 9 aug gör jag om samma resa. Jag tittar i min rygga, känner i fickor och tittar tre gånger där jag suttit och stiger åter av i Sölvesborg men nu med min nya utrustning men lite fattigare. Min utrustning är dock inte av det dyraste slaget så jag överlever och någon dyrare utrustning köper jag inte för att använda i mitt Skåneledsprojekt p g a att jag glömmer och tappar så lätt. Det är kanske inte heller så konstigt att det händer missöden då det är många transporter och många, många mil att ta sig fram i många, många dagar. Hur som helst, jag sprang de två första etapperna på Kust till kustleden och resultatet kan ses på min sida skaneled.se. Att jag bara sprang två etapper på sammanlagt 30 km var för att jag inte riktigt visste hur min kropp skulle kännas efter den uttömning av krafter och belastning på min kropp jag gjorde då jag sprang Swedish Alpine Ultra. Nedan några bilder i en slideshow från Blekinge där Skåneled 1 börjar. Jag kommer inte att kunna springa Kust till kustleden och de 37 milen innan augusti är slut och inte heller innan september går över till oktober, då jag dels ska jobba mycket, dels ska åka till Norge och vandra bl a. Så kanske slutför jag inte projektet förrän halva oktober gått till ända. Men även om det är två månader dit så funderar jag mycket på mitt projekt för 2020, lutar just nu mycket åt ett cykelprojekt.

Blogginlägg:  4 augusti 2019     

"Blogginlägg som självterapi och nu tar jag mig an Skåneleden igen"

Det dröjde det inte så många dagar efter att jag lade ner den tidigare bloggen förrän mitt skrivande var igång igen och frågan jag måste ställa mig är: För vem skriver jag? Ja, inte för några andra än mig själv egentligen för mina ord är ingen författares, ingen poets, ingen ledarskribents som väcker intresse och applåder precis. Mina ord är bara ord som är skrivna i någon slags jävla form av självterapi.  Kanske vill jag bara kräkas ur mig lite ord, som sedan blir några innehållsfuttiga meningar och som till slut blir ett för andra föga intressant blogginlägg. Ja hur som helst så skriver jag så länge andan faller på eller lusten finns. Det är skönt att kunna vara så distanserad till sig själv, så att man verkligen inser att det man skriver är i stort sett bara blaj, blaj och det gör ju de flesta som har en blogg. Så när jag plötsligt bara känner att faan nu är det för mycket, så lägger jag bara ner bloggen och raderar alla inlägg. Hur lätt som helst och jag behöver aldrig tänka på några följare och ha något ansvar för dem. Mina följare är få och kan räknas på ena handens tumme, ja just precis. Jag är den ende som alltid läser mina blogginlägg. 

I kommande vecka så drar jag åter på mig terrängjoggingskorna för att börja springa och dokumentera den sista Skåneleden "SL1, Kust till kustleden", som går från Sölvesborg över hela norra Skåne fram till Båstad och sedan rundar Bjärehalvön och slutar vid Ängelholm station. Men innan jag når Ängelholm så ska jag kuta 27 Skåneledsetapper med en sammanlagd sträcka på 37 mil. Jag ska dessutom sitta på Skånetrafikens tåg och bussar i ca 40 - 50 timmar och springa/gå nästan 10 mil som transport från och till Skåneleden från och till busshållplatser och tågstationer. Förresten så var Skåneled 1, "Kust till kustleden" den första Skåneleden som drogs 1978. Ja inte hela på en gång utan det började med sex etapper från Sölvesborg till Glimåkra.  Så de sex etapperna kan man  ju säga  är originalet. Nu täcker Skåneleden hela Skåne och är 125 - 130 mil lång. Mina dokumentationer av de fem Skånelederna och alla etapper i form av bilder, text men framför allt filmer har ett visst intresse. En del etapper som är lite speciella ur ett vandringsperspektiv har setts ganska många gånger, vilket motiverar mig att filma de återstående 27 etapperna också. Alla mina filmer kan ses på min Youtubekanal "löpargubben" och alla bilder, texter samt filmer kan också ses direkt från min sida "skaneled.se". En sida som när den är färdig efter den sista Skåneleden kommer att finnas ett par år, som en dokumentation för att intresserade vandrare vid dator eller via mobilen kan få en bild av hur en viss Skåneledsetapp är. Bilden nedan är från min Youtubekanal och  visar några av de etapper som har haft flest tittare hittills.