Blogginlägg 20 januari 2020
"Fanatism, att se vad man klarar av, kärlek eller för att må bra"
Mitt förhållningssätt till min mycket amatörmässiga långlöpning innefattar allt i rubriken utom fanatism, tror jag i a f. När jag skriver amatörmässiga så har jag aldrig tränat professionellt utan jag har mest malt på och ibland sprungit lite intervall och i backar. Att jag sprungit och fortfarande springer är dels för att mota Olle i grind vad gäller ”psykisk ohälsa”, dels  för att jag ÄLSKAR det och att det tar mig ut i naturen. En natur som man kan följa under alla årstider. Stanna upp i och bara njuta. Sedan länge är tiden försvunnen då jag klockade allt jag sprang. Som bäst på att långkuta var jag  runt 50 år, då jag för det mesta alltid  kunde kuta några mil på högst 5 min/km. Jag sprang då också längst på kortast tid. Mitt bästa var 12 mil  på en dag på i stort sett lika många timmar (dock asfalt). På en kuperad 5-kilometers motionsslinga var min bästa tid strax över 20 minuter vilket jag sprang på från jag var drygt 35 till jag var nästan 55, sedan gick det bara utför. Den sista gången jag sprang just den slingan var för 2 år sedan, då jag var 69, då sprang jag på 28 minuter. Det är bara att inse att med högre ålder över 60 så blir det ganska fort och mycket märkbart sämre vad gäller hastighet dock inte så mycket att ta sig fram långt för det kan jag fortfarande göra men det tar tid. 

Jag har ställt mig mycket tvivlande till löparfanatism och t ex det måstet, som många löpare lever med  att varje dag kuta några kilometer så att de kan se tillbaka på åratal av en aldrig bruten daglig springrunda. Jag förstår att det blir en slags inre merit, en slags själslig belöning och något att vara stolt över och visst är det. Jag läser till och med om löpare som har tagit sig ut från sjukhus där de legat inlagda för att få sina dagliga måstekilometer men jag måste ställa mig frågan: varför? Brakar livet ihop om det inte blir en obruten rad? Då jag själv har en diagnos, som skulle kunna ge ett sådant måste, så har jag ändå en viss förståelse. Jag menar dock inte att alla som måste kuta minst några kilometer varje dag har en diagnos, nej för sjutton. Själv har jag inga som helst problem med att inte komma ut på en springrunda varje dag men kanske är det numera knäna   och åldern som bestämmer.  Men att från att inte vara ute varje dag och kuta till att inte fortsätta att springa, det finns inte, så kanske är det en slags fanatism där kärleken att springa är större än smärtan.  Hur som helst så springer jag just nu lite mindre och inte så ofta p g a mina knän, som jag försöker rehabilitera. Så i år blir mitt projekt  Skåne på cykel" för nu är det helt bestämt och  jag håller just nu på att bygga upp min sajt och i mars drar jag i gång cyklandet. Nedan är min huvudsida på sajten.

Blogginlägg 13 januari 2020

”Kan mina knän värka mindre med rehab, jo det är jag säker på?”

Så har jag i dag varit hos sjukgymnast för mina artrosknän. Sjukgymnasten hade innan mitt besök tittat på den senaste röntgen av mina knän som gjordes i november samt tagit del av läkares diagnos och bedömning av mina knäleder.

Jag berättade om vikten för mig att kunna springa och utöva fysiska aktiviteter så att mitt psykiska mående är i balans och  att motionen helt enkelt är min medicin. Berättade också om mitt ultraspring, som jag så klart inser inte är så bra för mina knän och som jag kommer att sluta med för att springa kortare distanser. Sjukgymnasten inser mitt behov av långspring men menar på att en mer allsidig och omväxlande träning hade varit det bästa. Färre och kortare spring, mer cykling, träning på gym, simning mm, vilket jag så klart inser skulle vara det bästa. Är dock ingen älskare av gym då jag helst tränar själv ute i naturen eller simmar och spelar badminton.

Har fått övningar att göra, som verkligen är viktiga för mig och som tillsammans med mer allsidig träning absolut kan och kommer att bidraga till lite mer rörlighet och mindre värk. Så nu MÅSTE jag verkligen göra mina övningar och bli bättre på allsidigheten. Tyvärr är mina knän (det vänstra mest) även skadat så att ansträngande cykling med belastning också kommer att kännas, vilket jag har förstått efter det senaste årets cykelturer med frun. Men jag kan inte längre bara ta kortisonsprutor utan jag måste själv göra så mycket jag kan.

Hur som helst så är det nu bara att sätta i gång med vetskapen om att allsidigheten och att jag gör mina övningar  kommer att leda till att knäsmärtan blir mindre och ge träningen den effekt som jag vill, njutning och psykisk balans. Jag har sagt det förut men säger det än en gång, att har man problem med det psykiska måendet så är motion och naturen en mycket bra och snäll medicin.

Om tre veckor ska jag på återbesök så då måste jag ha kommit en bit på väg, med  andra ord, inget fusk och inga inställda träningar/övningar. Vad gäller ultralopp för i år 2020 så tar jag inga beslut i dag utan får se vad min rehab kan ge. Har ju anmält mig till Swedish Alpine Ultra även i år men troligen ställer jag in den. då knäna är som de är samt  att frun och jag strax innan ska åka till Island och bila runt ön. Jag håller dock på och filar på mitt årliga projekt, som mest troligen blir cykling i Skåne. 

Har idag den 13 januari bara gått 11 km och gjort mina övningar med knän som smärtar rejält efter att  i går sprungit 10 km ganska fort, fortare än vad jag brukar.