En patetisk gubbes dagbok för år 2021

Att ha en blogg om sig själv, då man går in på sitt 73:e  år tyder väl på att det inte står rätt till där uppe, eller? Men  bloggen, dagboken behöver ju inte läsas  och skulle man av misstag komma in på min sida så kan man ju snabbt gå ur, hi hi hi.  Hur som helst så är det här en slags dagbok för 2021 över mina fysiska aktiviteter, till fots, på cykel och i kajak samt lite tänk  om än det ena och än det andra. Bland annat min kärlek till Skåne! Räknar med att göra ett par,  tre blogginlägg/vecka. Välkommen hit om du mot förmodan är intresserad!

Blogginlägg den 16 april 2021
"Nu är jag fri som fågeln"
För fjorton dagar sedan satt vaccinsprutan i vänstra armen. Astra Zeneca, som jag egentligen inte var så glad för men skit samma. Jag blev lite sjuk, febrig med huvudvärk i två dagar men sedan har jag bara känt mig fri som fågeln. Nu skiter jag i allt och njuter t o m att stå i en kö. Hur som helst så ska man väl vara lite försiktig ett tag till men när andra sprutan är tagen den 7 juni, så jävlar. Då blir förra sommarens inställda "bila runt Island"  av i juli, bara vi får något slags fripass (vaccinpass). Annars då? Jo våren är här och i går bland alla vit-, blå- och gulsippor vid Stenshuvuds Nationalpark, konungen av sippor, BACKSIPPAN! Underbart och i vilka mängder. Bild på Backsippor i förgrunden med Östersjön i bakgrunden.  Så nu är det bara att sjunga den gamla vårvisan:

Nu grönskar det I dalens famn

Nu doftar äng och lid

Kom med, kom med på vandringsfärd

I vårens glada tid


Blogginlägg den 29 mars 2021

"Dagen V som i Victory"

Förra året såg jag den första vitsippan i mitten på februari. I år såg jag den idag den 29 mars, m a o en och en halv månad senare, vid Svaneholms Slott. Jag gick sedan in på 1177 och fick för första dagen möjlighet att boka covidvaccinering. Jag tog givetvis första tid jag kunde, på torsdag den 1 april. Bar det inte är något jävla aprilskämt för jag har väntat så jäkla länge på att få börja leva igen. Så en V-dag verkligen även om vaccinet är Astra Zeneca, som ju är lite ifrågasatt. Riskerar dock att bli lite sjuk dagen efter vaccineringen, hoppas bara det blir milt för jag ska jobba på lördag. Så när vaccinet fått fäste och gör sitt så kan jag verkligen börja ta itu med mina spring, cykel och paddlingsprojekt i olika delar av Skåne. Platser dit jag behöver åka med kollektivtrafik. Oha, säger jag bara är det snart slut på ett år av isolering?


Blogginlägg den 24 februari
"Nej, februaris träning blev inte som jag planerade"

Nej inte blev februari som jag hade tänkt med träning utan mycket mindre. Att det blivit så får jag väl skylla lite på att jag jobbat dubbelt så mycket som jag ska göra men jag har inte haft något val då tre kollegor varit långvarigt sjuka, så jag har varit tvungen att ta extrapass. Jag märker ju att jag är 72 år gammal för när jag har jobbat så orkar jag inte springa ut på en runda så som förr i tiden. Men det är inget att göra något åt. Nu när mars kommer så hoppas jag det ska bli jobb enligt mitt schema och bara på´knappt halvtid. Ja, jag har inte tid att jobba mer då jag vill sätta igång mitt paddlingsprojekt "paddla i Skåne" och fortsätta med projektet "Skåne på cykel" och så klart även fortsätta med att springa och vandra och filma annat än Skåneleden. Det finns så många fina leder och vandringar överallt i Skåne som inte är Skåneleden, så där har jag mycket att utforska. Hur som helst, så har det bara blivit ca 15 mil springande i februari men det blir nog upp mot 20 mil då jag nu ska vara ledig till söndag eftermiddag. Dagens bild är från i förrgår då jag såg årets första fjäril, en Nässelfjäril, ja nu är VÅREN här, UNDERBART!


Blogginlägg den 18 februari

”Från skridskor till broddar”

Broddar att dra över skorna har väl funnits länge men ingenting som jag har haft förrän det var dags att springa Dark Trailloppet i oktober förra året.  Under det loppet  fanns det en passage  med tre kilometer smala såphala spångar. För att kunna springa på dem och inte vara som Bambi på hal is inköpte jag billiga broddar på Apotea. De fyllde verkligen sin funktion då och i går då jag var ute och kutade på snösmältningsstigar med ett ytskikt av is så gav de ett synnerligen bra grepp. Men nu smälter snön snabbt här i södra Skåne, så tror inte att de kommer till användning mer denna vintern, för nu kommer nog våren.  Jippi en härlig underbar tid! På bilden kan ni se mina broddar på mina Asicsskor i halkan. En gång i tiden då man började med stavgång så sa jag att jag aldrig skulle ha stavar, nu är de en fantastisk hjälp i ett kuperat ultralopp. En gång sa jag nog också att broddar var för gamlingar och att jag aldrig skulle ha några. Nu är jag ju visserligen en  gamling men det är ändå inte åldern som gjort att jag köpt mig ett par utan vetskapen om att de är jävligt bra. Så att tänka om och ändra sig är inte fel. Bilden efter broddarna är från en vacker isbeklädd badbrygga vid Ystad Saltsjöbad. Länkar här till musik som jag tycker passar vackra bilder: Blacks Wonderful life


Blogginlägg den 15 februari 2021
"Dagen efter Nils van der Poels världsrekord på skridsko så var man ju bara tvungen att ut och skrinna"

I går söndagen den 14 februari så slog han till igen med ett världsrekord, vår fantastiske skrinnare, Nils van der Poel. Så idag var man ju bara tvungen att själv ge sig ut på skridskotur på Krageholmsjöns is, som var bra på sina ställen men mindre bra på andra, vilket bidrog till platt fall för gubben. I filmen nedan kan ni njuta av isdans på högsta nivå, hi hi hi. Oavsett kvalitet  så är det en lycka att få åka skridsko på en sjö i dessa tider med global uppvärmning.


Blogginlägg den 14 februari 2021

”Alla hjärtans dag eller Valentine's dag borde  det väl vara varje dag?”

I dag den 14 februari är det "Alla hjärtans dag" eller "Valentine's day," men ska det verkligen behövas en speciell dag för snällhet och kärlek? Kan det inte vara "Alla hjärtans dag" varje dag? Jo, nog borde det vara det och jag försöker verkligen vara snäll och trevlig mot alla varenda dag men man lyckas ju givetvis inte alltid men för det mesta tycker jag att det går hyfsat för vad kostar ett leende eller en vänlig gest eller ett par snälla och trevliga ord? Ingenting!  Nog om det och till spring och träning.

I går var jag och sprang i det fina strövområdet Snogeholm i Sjöbo kommun, som har olika färgmärkta spår från några kilometer upp till det längsta ”gulmarkerade” spåret, som är 17 km. Jag sprang inte hela det gula men delar av det samt en mindre del Skåneled, som tillsammans gav 12 km. Det var ca en dm snö men på de flesta ställen var stigen upptrampad. Det ger dock ytterligare en dimension av träning,  att springa i snö, då man lätt glider eller halkar vid fotnedsättningar, så man måste vara mer fokuserad än vanligt var man sätter fötterna samt man får ju ta i lite mer också för snön suger. Hur som helst så är bilden nedan  från i går i ett underbart härligt vinterväder, då jag kutar upp i en mindre backe. I dag på "Alla hjärtans dag" har det blivit lite småspring i Hammars backar med lika vackert väder som i går, vilket kan ses på bilden efter Snogeholmsbilden och med ett för dagen passande upptrampat ord.


Blogginlägg den 11 februari 2021

”Ultran i mars inställd och tro för faan inte på alla jävla negativa kvällstidningsrubriker”

Så fick jag då besked i går att Ultran ”Huggormen” 100 miles i mars är inställd på grund av covid19 och det känns bra för mig, för jag har nog tyckt att den kommit lite väl tidigt. I och för sig har jag tränat bra men vintern som nu kommit även till Ystad påverkar min träning, så att den varken blir så kvalitativ eller kvantitativ som jag annars hade tänkt. Så nu kan jag ta det lite lugnare i februari och mars för att intensifiera träningen i april och maj. Den inställda marsultran är nu flyttad till sista helgen i augusti och det passar mig perfekt. Det blir dock inte en 100-milesultra utan antingen får man välja att kuta en ultra på 50 km i ett varv eller 100 km med två varv och då start vid midnatt. Startplatsen kommer att vara Vallåsen och banan kommer att gå upp och ner på Hallandsåsen. Men innan den ultran i augusti så kommer jag att springa Sydkusten Ultra 100 km den 20 juni. Det är visserligen en platt ultra från Falsterbo Fyr till Ale stenar men ändå underbart härlig, då man i stort sett kutar så man kan ta i havsvattnet.

Från det ena till det andra så läste jag I dag i en av våra största kvällstidningar att inget vaccin klarar av de nya covid19-mutationerna. Vem faan tror de att de är, dessa journalister som utan medicinsk kunskap, utan att kontrollera innan man skriver, kan skriva precis vad som helst för att tidningen ska sälja. Så egentligen borde  vi inte läsa någon av våra stora skvallerkvällstidningar, ja för det är ju vad de är. För är det inte feta negativa ibland påhittade rubriker, så är det psykisk ohälsa hos någon kändis eller hur man snabbt går ner i vikt som gäller.  Blä, blä, nä tacka vet jag objektiv och bra journalistik. Nog om det! Men ibland måste man bara spy lite, hi hi hi.


Blogginlägg den 6 februari 2021

"Hammars backar och Ale stenar igen, men nu med lite dans, hi hi hi"

I går då jag sprang i Hammars backar och det var en sådan där underbart härlig vinterdag med solen som glittrar i snön och i havet kunde jag ju inte bara låta bli att filma några sekvenser, vilket kan ses nedan.  Glädjen över livet, den härliga dagen, det vackra Skåne gjorde så att jag tog några danssteg inför kameran, fuldans kallar Robert Gustavsson det, hi hi hi.


Blogginlägg den 4 februari 2021

”På fjärde dagen i februari blev det en vinterpromenad i staden i stället för spring”

De tre första dagarna i februari har inneburit ganska bra kvalitetsträning. I måndags sprang jag 10 km fram och tillbaka och upp och ner i Hammars backar. Började springa en backe upp och ner med tidtagning strax för jul. Då var jag helt slut när jag kom upp efter 44-45 sekunder nu tar jag samma backe fyra fem gånger på raken upp och ner på 33-34 sekunder, så visst faan går det att lära "gamla gubbar att ta i mera".  I tisdags blev det en kortare distansrunda på 15 km i lite högre fart än bekvämlighetstempo och i går så sprang jag nästan på min förmåga i 10-kilometersspåret i Sandskogen här i Ystad. Bara ett par minuter sämre än bästa tid. Ganska bra egentligen då det tidvis var lite is- och snöfläckar på stigen, som gör att man (jag i alla fall) håller igen lite för att inte halka till och sträcka mig. Är lite rädd för att sträcka mig då det i så fall blir någon vecka eller två i konvalescens, vilket är ganska jobbigt. Jag mår inte bra om jag inte får ut och springa några gånger per vecka. Då jag sprang i går så började snön falla, vilket den sedan gjorde hela eftermiddagen och kvällen, så nu har vi lite vinteratmosfär här i Ystad. Bilden från en lugn stadspromenad i dag får visa det. Jodå, jag njuter av att bara promenera också  och gå och titta på det jag ser i staden. Jag är absolut inte någon manisk typ som måste ut och springa varje dag men om jag inte kan springa då blir jag deppig. 

Annars är det mycket jobb för mig den närmaste tiden då flera är sjuka på jobbet, så jag får fira min 72:andra födelsedag i tjänsten senare i veckan, hi hi hi. Skit samma, för inte bryr jag mig om födelsedagar numera. Jo, då jag fyllde 70 ville jag fira så då åkte hela familjen till Helsingfors tillsammans. 60-årsdagen firade jag och frun på Ishotellet i Jukkasjärvi och 50-årsdagen firade jag med familjen i Åre/Duved när vi var där och åkte skidor. I Åre var det då nästan 20 minus hela tiden.  i Jukkasjärvi var det 35 minus och i Helsinki var det bara ett par minus. Men fyller man år i början på februari och man är någonstans i Norden så är det ju för det mesta vinter. Att det är vinter här i södra Skåne nu är egentligen lite ovanligt. Hur som helst, vinter är det, vilket kan ses på bilden och för barnen är det i alla fall kul. Själv kan jag numera vara utan den, då utförsåkandet inte längre görs varje år utan är en ganska sällan förekommande  företeelse p g a mina knän. Men visst skulle jag vilja åka skidor men risken är stor att jag drar på mig knäskador, vilket kanske då innebär att jag inte kan springa och det vore en personlig katastrof för springet är min glädje och medicin för LYCKA!


Blogginlägg den 31 januari 2021
"Bokslut för årets första månad"
Så är det då den sista januari och årets första månad är snart slut. Dagens träningspass skedde i lite vårvinterväder vid Hammars Backar och Ale Stenar, vilket kan ses på bilden. Att springa i snöglopp och blåst är bra träning för det stärker en mentalt. Januari har annars varit en månad som jag hade tänkt träna mer och hårdare än jag gjort men p g a skador, små visserligen, så har jag fått hålla igen. I dag så kände jag dock åter mig helt skadefri och jag tyckte att jag sprang med ganska lätta steg både uppför och nerför Hammars Backar. Så det är med tillförsikt jag ser fram mot februari och den underbara våren, som för det mesta alltid kommer tidigt här i Ystad. Förra årets första vitsippa såg jag i slutet på februari så får se om den första i år också kan ses under årets andra månad. Nu får man också hoppas på att vaccineringen sker fort så att vi snart slipper känna oss som fångar och kan återgå till ett fritt liv. "Släpp fångarna loss det är vår", ni vet!



Blogginlägg den 29 januari 2021

”Ingenting är omöjligt sa alltid Gunde Svan”

En som alltid står för för att ingenting är omöjligt  är Gunde  Svan, som jag nu tar på orden och sjösätter min Kullabergsutmaning ”Kullaberg Tviathlon”. Kanske binder jag ris åt egen rygg eller i alla fall en alldeles för tung ryggsäck för ryggen för att ta mig upp i den i Kullamannen Ultra kända ”Dödsbacken”- Backen som jag utan ryggsäck har fått krypa upp i då den är så brant.  Men lär jag mig aldrig? Varför hitta på sådana här utmaningar? Ja, jag vet egentligen inte men det är roligt att se om det går att genomföra ett Kullabergs Tviathlon, som innebär paddling i luftkajak från Mölle hamn och runt Kullaberg till Dödsbacken. Nedanför denna oerhört tuffa backe att ta sig upp i packar jag ned min kajak och övrig utrustning i en jättestor ryggsäck, som då väger nästan 25 kg. Sen, sen så börjar allvaret för hur ta sig upp i en backe där jag nästan inte kan stå utan att ramla för så brant är den. Det kommer att ta tid, det är då ett som är säkert och kommer jag upp så fortsätter jag via Håkull (Kullabergs högsta topp, nästan 200 m) bort mot Fyren och sedan västra sidan tillbaka till Mölle.

Jag har gjort en bild så att jag inte glömmer eller kan dra mig ur. Jag måste genomföra utmaningen ”Kullabergs Tviathlon” innan Midsommar. I övrigt så är det ganska lugnt på träningsfronten, bara lugna motionsrundor på ca milen i bekvämlighetstempo på grund av att jag jobbar mycket just nu. Tyvärr så måste jag jobba många extrapass även i februari på grund av kollegors sjukdom, så kanske kan jag inte klara mitt februarimål, men jag ska försöka.


Blogginlägg den 24 januari 2021

”Nödig på rundan och träningsplanering för februari”

Att bli nödig på rundan är verkligen inget ovanligt för mig men det förekommer mest om jag springer på förmiddagen. Det kan ju tryckas vara en ”skitsak” men har man inget papper med sig och springer man på ställen där det är mycket folk så kan det ju bli lite jobbiga situationer förstås, hi hi hi. Men som man brukar säga: nöden har ingen lag” så toaletten kan ibland vara ganska folknära  och toapapper kan vara mossa och löv, hi hi hi. Vilket ämne att skriva om men så är det.  Nu till själva springandet och min träningsplan för februari.

Under januari så har det inte blivit någon tuffare träning beroende på mina småskravanker men total springdistans kommer ändå att bli ca  25 mil, vilket är helt ok. För kommande månad februari har jag dock satt lite tuffare mål, om än inte i total distans utan att ta i hårdare, vilket kan ses nedan.

 - 6 backpass a 10 km i Hammars backar då jag kör så mycket jag förmår

 - 1 långpass på asfalt, grus och stig (Skåneleden) från Simrishamns station till bostaden i Ystad, ca 60 km, trivselfart

 - 1 halvlångt pass på stig mestadels (Österlencirkeln – Skåneleden) från Brösarp till Vantalängan och vidare förbi Alunbruket till Agusa över Drakamöllans hedlandskap tillbaka till Brösarp, 34 km, 90% av min förmåga

 - 8 snabb- och intervallpass i motionsspåren i Ystad Sandskog, ca 70 km  med efterföljande utegymsträning

 - 2 grusväg- och backpass vid Krageholmssjön totalt 19 km

Under februari blir min totala springdistansträning ca 25 mil, vilket får räcka då månaden ju bara har 28 dagar och jag ska jobba en hel del extra p g a kollegors sjukdomar. Det viktigaste är inte distansen utan att jag tar i mer i varje pass än jag gjort under januari. I och för sig så tog jag i ganska bra då jag i dag sprang 10 km backträning i Hammars backar.

Utöver springet så kanske det blir något eller några kajak- och/eller cykelpass.


Blogginlägg den 21 januari 2021
"Naturen vårt paradis på jorden men vad kommer sen? Nu har jag fått svar, hi hi hi"

När jag  var tonåring tänkte jag ganska ofta  på den och nu när jag  oundvikligt  närmar mig den så undrar jag ju om vad som ska hända och hur det blir. Den är jäkligt lätt att skämta om och när man är frisk och kry är man inte rädd för den. Den är dock inget jag tänker på speciellt ofta för varför slösa bort resurser på något som man ändå inte råder över.  I natt så drömde jag dock om den. Drömmen och den ”döden”  var så vacker och gav mig ett fantastiskt lugn och jag visste att från och med nu behöver jag inte fundera mer. För det jag såg, var en stor vit rosenbeprydd marmorport som öppnade sig och jag såg in i det vackraste jag sett av natur. Det fanns två vägvisare, en som pekade åt vänster och som det stod, Navelpetarbyn på och en pil som pekade åt höger och på den stod det Himmelberget. Jag kikade in och då jag tittade till vänster såg jag nakna människor liggande i vilstolar och kliade sig i navlarna och när jag tittade till höger såg jag något helt underbart, ett berg fullt med glada människor som sprang och var oerhört lyckliga. Vilken dröm och vilken syn. Svaret på den fråga jag undrat över då och då fanns här och jag visste att jag aldrig mer behövde vara rädd för den ”döden” för även i himmelen skulle jag få springa. Var det en dröm eller bara en önskan? Skit samma, det blir nog så i alla fall, hi hi hi!

Till verkligheten igen. Efter en hel del extrajobb p g a kollegors sjukdomar, bl a covid19 så har jag inte tränat alls som jag borde men då jag åter känt av en ömmande ljumske så har det nog varit bra. I dag har jag dock varit och sprungit vid Krageholmssjön, som under inspelningen av Nybyggarna,  1969 – 70 hette Ki-Chi-Sagasjön.  Filmen som byggde på Wilhelm Mobergs prisade roman från 50-talet och i regi av Jan Troell och med skådespelare som Max von Sydow och Liv Ullman, var fantastiskt bra. Nu spelas det visst in en ny version, dock inte vid Krageholmssjön.  När jag springer vid Krageholmssjön, som är ett naturreservat och fågelsjö så ser man ett rikt fågelliv. Strax  före jul såg jag ett havsörnspar som flög över sjön och för ett par veckor sedan blev jag helt paff då jag såg några vita hägrar. Jag fick hem och leta på nätet för att få svar på vad det kunde vara för fåglar. Det var Ägretthägrar, om vilka det står:

Ägretthägern är en sällsynt, men regelbunden gäst i Sverige och har observerats i alla landskap under årets alla månader. 2012 säkerställdes den första lyckade häckningen av arten i Sverige vilket skedde vid Storsund på östra Gotland. Paret lyckades föda upp minst tre ungar. Sedan dess har den snabbt etablerat sig som häckfågel i två kolonier, en på norra Gotland och en söder om Kalmar.

Ja, vår natur ger oss verkligen glädje och då jag strax före jul såg  en vitsippa där vid Krageholmssjön och en Gullviva vid Hammars Backar,  så känns William Shakespeares  gamla ord: ”Ur led är tiden”  väldigt aktuella. Hur som helst våren är i antågande och jag älskar den och allra mest här i det underbara landskapet Skåne, som har allt (ja i a f nästan allt).  Bilden  nedan är en bild över Krageholmssjön eller Ki-Chi-Sagasjön med skylten som finns vid parkeringen delvis inlagd i högra nedre hörnet. Det vänstra hörnet är en bild på en ägretthäger som inte är min utan jag har  "lånat" den  på nätet, så tack för det. Hur som helst så visar den i alla fall en  ägretthäger, en sådan som jag såg där för ett par veckor sedan.


Blogginlägg den 17 januari 2021

”Åter i matchvikt efter julens fröjder”

Så visar då åter vågen på en kroppsvikt under 70 kg, skönt. Julhelgen är en härlig men också farlig tid vad gäller alla godsaker, så det gäller att ha karaktär. Det är lite si och så med att ha karaktär  för mig ibland eftersom jag är väldigt glad för sötsaker men då jag har förmågan att röra på mig så springer jag bort överflödskilona tämligen lätt. Jag förstår dock varför man stöter på så oerhört mycket reklam för bantningspiller och preparat, då väldigt många människor bär på några eller många kilo i övervikt, som man vill ta bort på ett lätt och snabbt sätt. Det finns dock inga mirakelkurer utan det gäller att äta rätt och röra på sig, så går man sakta men säkert ner. En process som  är ganska långsam men mer bestående än att hårdbanta. Jag har aldrig varit i den situationen att jag varit överviktig men jag kan förstå de som är det. För mig är det psykologiskt tyngre att springa med bara ett par kg över 70, så hur är det då att bära på säg, 20 – 40 kg övervikt eller mer? Hu, det måste vara oerhört jobbigt för många, i alla fall för de som plågas av att vara överviktiga. Sen är det ju det här med knäna, som får ta mycket stryk av att behöva bära upp en tung kropp. Det visste jag så klart då jag bestämde mig för att gå ner 10 kg för ett år sedan men att det skulle bli så positivt för mitt springande och min rörelseförmåga kunde jag aldrig tro. Nog om vikt och till vikt….igare, hi hi hi, ämnen.

Även i Ystad blev det vinter i slutet på denna vecka, minus 10 som mest och det är jävligt kallt här nere med fuktig luft och vind, brrrrr. Dock inte så kallt att man inte kan kuta, för det kan man alltid. Det har dock varit jäkligt halt på sina ställen och det är lite förrädiskt när det kommit lite snö och man inte riktigt vet vad som är under. Hur som helst så har jag varit och sprungit i Hammars Backar både i går lördag och i dag söndag och där har det bara legat någon millimeter pudersnö, så där har varit som vanligt att kuta, vilket kan ses på bilden tagen i dag den 17 januari. Om fem månader kommer jag att springa i Sydkusten Ultra precis här där bilden är tagen och då har jag kutat ca 99 km och har bara en km kvar till målet i Ale Stenar.


Blogginlägg den 14 januari 2021

”Vilken glädje och lycka”

Så har jag idag varit ute och sprungit i 10 kilometersspåret här i Ystad och släppt på handbromsen trots lite halka och jag kan bara säga: Vilken glädje och lycka” att inte känna av de dumma skadorna mer. Man blir så oerhört hämmad i fysiska aktiviteter då kroppen inte känns bra. Det får mig att tänka på alla idrottsmän och kvinnor som kanske haft OS och VM som mål men blivit skadade innan och inte kunnat träna och därför inte varit i den bästa formen då det gällt eller helt enkelt inte kunnat vara med. Mest tänker jag på Sanna Kallur som i år efter år kämpade med skador men hon gav sig sjutton på att hon skulle komma tillbaka och så gamlingen, Zlatan som alltid kommer igen. Fantastiskt, vilka idrottare!

Nu har jag gjort ett träningsschema som jag ska försöka hålla för att komma så bra tränad som möjligt till Viper 100 miles den 26 mars. Min målsättning är att resterande hälft av januari, springa ca 15 mil lättare distans och ca 5 mil intervall och/eller backe. Under februari tänkte jag springa ca 30 mil inkl backträning och intervall. För mars har jag ännu inte skissat på något schema då jag först måste veta om Viper 100-loppet blir av eller inte.

Nedan kan ses en  kortare  film, som beskriver en av mina lyckor och glädje.


Blogginlägg den 11 januari 2021

”Var det Kullamannen jag mötte för 13 år sedan i Zell am See?, hi, hi, hi”

Efter en tidig morgontur i ett av Sveriges lättaste men ändå trevliga 10-kilometers motionsspår  i Ystad Sandskog pustade jag ut men inte av trötthet utan av lättnad. Lättnad över att jag kunde  springa ganska obehindrat efter mina två konstiga skador. Jag vågade  dock inte kuta på  så som jag gjorde strax innan jul då jag tyckte att jag flög upp och ner i backarna i Hammars Backars naturreservat  och  då sa till mig själv: så här bra tränad har jag inte varit på 10 år. För efter många år med knä- och ryggproblem, så upplevde jag 2020 som ett återkomstens år. Återkomst  till att börja springa lite fortare och lite tuffare efter en viktminskning med 10 kg och dagliga stretch- och träningsövningar.

Det är fantastiskt och helt underbart att kunna springa så som jag gör i min ålder. Det är en BONUS utan dess like, en livets och hälsans vinst. Så jag ser verkligen  fram mot årets ultror med tillförsikt. Fast i ärlighetens namn så tror jag väl inte att marsloppet på nästan 17 mil med start i Vallåsen och mål i Mölle kommer att bli av p g a pandemin. Men än är inget skrivet, så hoppet finns för  vi som älskar att springa ultror, vi  längtar till dem. Det är något speciellt att få vara med i en ultra även att man som jag är en given jumbo om jag  kommer i mål  och i så fall på cirka dubbla segertiden. Men alla som vågar ställa upp är vinnare oavsett om man kommer i mål eller inte. Det fordras mod att våga och bara det är en seger.

Ja, så var det, det här med om jag träffade på Kullamannen i Zell am See för 13 år sedan. Om det var Kullamannen, så hade jag då ingen aning om att jag skulle komma att vara med på Kullamannens ultror. Jag kände till Kullmannen men då bara som ett väsen, en slags legend på Kullaberg. Hur som helst så satt jag här om dagen och tittade på gamla bilder som ligger på datorn och då fick jag upp den nedan, hi hi hi. Ja, var det Kullamannen  som jag träffade på eller var det något annat bergsmonster som hörde till bergen där i Zell am See, när  jag var där och åkte skidor hellre än bra.  Ja inte vet jag men hur som helst så är Kullamannen ett monster som inte är lätt att besegra. För Kullamannen ultra 100 miles  är ett mycket tufft lopp med sina tre avslutande  tuffa ca 22 km långa varv på Kullaberg och av de startande så är det bara ca 40% som fullföljer.

Men jäkla anamma i november i år så ska jag sälla mig till den tappra skara som klarat Kullamannen, tro det eller ej! Fortsättning följer med upptrappad och tuffare träning kommande vecka.


Blogginlägg  den 7 januari 2021
"Skador och åkommor kan komma när som helst och det gäller att besegra dem "

Då jag på nyårsafton använde ett träningsredskap lite fel, eller rättare dumt, med min lite slitna kropp så drog jag på mig en ljumskskada. Då jag på trettondagsafton försökte springa lite igen, efter 4 dagar med lätta promenader, kände jag att det gick hyfsat. Jag sprang med korta, mycket korta och lätta steg och ett tempo långt under bekvämlighetstempo (ett tempo som är för lågt att alltid springa i om man vill bli en bättre löpare). Jag visste ju att det ganska snabbt skulle bli bättre men jag blev väldigt glad för jag hade nog ändå räknat med ett lite längre springstopp.

I går på Trettondagen hade jag tänkt ta en tidig träningsrunda och då lite snabbare än bekvämlighetstempo men då vår grans barr föll lika mycket som regnet utanför, så bestämde vi oss för att det fick vara nog med jul och att träningsrundan fick bli efter lunch. Sagt och gjort, iklädd bara ett par kallingar för att slippa alla barr i kläderna och med en machetekniv i handen (en stor brödkniv) gick jag loss på granen efter att först ha klätt av den så den var lika naken som jag. Granen, som när den sedan var vingklippt (alla grenar bortskurna) och stammen tudelad, rymdes i ett par sopsäckar. Nedmontering av ljusslingor, ihopsamlande av juldekorationer, julgardiner ner och städning gjorde sedan att vår lägenhet andades friskt av Ajax och av Ystadsluften utanför som vi glatt släppte in med vidöppna fönster. Alla julsaker som var nedpackade i två stora kartonger och i två stora sopsäckar bars ner till jul- och påskförrådet. Ja, vi har två källarförråd, varav det ena bara är ett litet och där får våra jul- och påsksaker husera. Jag hade lovat frun att inte spara på min inför Lucia och Jul tillverkade Lucia och stora tomte samt lite annat pyssel, för då skull vi snart behöva ett större jul- och påskförråd, hi hi hi. Men som jag alltid säger: huvudmålsättningen med pyssel får aldrig vara själva slutprodukten, utan den glädje och inre ro som själva pysslandet innebär.

Men aj då, en sak hade jag glömt och det var att putsa glasbordet i vardagsrummet, som under helgerna varit täckt med en av svärmor sydd julduk. Fram med glasputs och en trasa. Jag gör som alltid, böjer mig lite lätt ner, besprutar bordet med glasputs och då det är gjort böjer jag mig ytterligare för att putsa bordet glänsande och klart. Kanske sjunger jag på, psalmen ”Gläns över sjö och strand”, hi hi men om jag gör det, så gör jag det inte många sekunder för plötsligt hugger det till i ländryggen och jag vet. Ett diskbråck eller ett ryggskott! Så länge jag rör på mig känns det hyfsat men sätter jag mig ner så får jag anstränga mig till tusen för att komma upp.

Så det blev aldrig någon runda i går, utan i stället alldeles för mycket godsaker inte bara som en slags skadetröst utan för att det ju också hör julen till. Så vågen som varit min gode vän sedan förra sommaren och alltid sedan dess visat strax under 70 kg, visar idag en bra bit över 70. Men det är lugnt, ett par kg går jag lätt ner, då jag kan springa igen, vilket jag ska försöka göra i dag i a f i ett tempo lite lägre än bekvämlighetstempo.  Så efter mycket stretching denna morgon känns inte ryggen lika stel som i går och efter att ha haft  mycket problem med ryggen sedan jag var tonåring, så vet jag att den inte brakar ihop av lättare rörelse, som spring i ett lågt tempo med lätta, nästan luciahasande steg i 7,5 - 8 km/timme.

Så avslutningsvis, visst faan värker det i ländryggen men kunde jag springa Ultravasan 2016, 90 km efter att frun ha fått hjälpa mig ut ur bilen strax före start i Sälen, så ska jag väl klara att småspringa en knapp mil i dag? Då på Ultravasan 2016 gick jag i början men kände sedan att ryggen blev mer och mer avslappnad så att jag efter några mil inte ens tänkte på ryggbesvären jag hade . Ja så det kan vara, m a o kan en fysisk skada/åkomma bli avsevärt mycket större genom ens egna psyke än den egentligen är. Det är för mig en erfarenhet och lärdom som jag numera har stor nytta av. Och visst faan gick det att springa lite lätt 9 km i dag. Så för ultran i slutet på mars Viper 100  är det ingen fara och då ska jag komma vältränad och glupsk, som ett hungrigt lejon. Bilderna får väl visa på rätt och fel, fast är oturen framme så kan man ju göra rätt men det blir ändå fel, hi hi hi och God fortsättning, förresten.