En patetisk gubbes dagbok för år 2021

Att ha en blogg om sig själv, då man går in på sitt 73:e  år tyder väl på att det inte står rätt till där uppe, eller? Men  bloggen, dagboken behöver ju inte läsas  och skulle man av misstag komma in på min sida så kan man ju snabbt gå ur, hi hi hi.  Hur som helst så är det här en slags dagbok för 2021 över mina fysiska aktiviteter, till fots, på cykel och i kajak samt lite tänk  om än det ena och än det andra. Bland annat min kärlek till Skåne! Räknar med att göra ett par,  tre blogginlägg/vecka. Välkommen hit om du mot förmodan är intresserad!

Blogginlägg den 17 januari 2021

”Åter i matchvikt efter julens fröjder”

Så visar då åter vågen på en kroppsvikt under 70 kg, skönt. Julhelgen är en härlig men också farlig tid vad gäller alla godsaker, så det gäller att ha karaktär. Det är lite si och så med att ha karaktär  för mig ibland eftersom jag är väldigt glad för sötsaker men då jag har förmågan att röra på mig så springer jag bort överflödskilona tämligen lätt. Jag förstår dock varför man stöter på så oerhört mycket reklam för bantningspiller och preparat, då väldigt många människor bär på några eller många kilo i övervikt, som man vill ta bort på ett lätt och snabbt sätt. Det finns dock inga mirakelkurer utan det gäller att äta rätt och röra på sig, så går man sakta men säkert ner. En process som  är ganska långsam men mer bestående än att hårdbanta. Jag har aldrig varit i den situationen att jag varit överviktig men jag kan förstå de som är det. För mig är det psykologiskt tyngre att springa med bara ett par kg över 70, så hur är det då att bära på säg, 20 – 40 kg övervikt eller mer? Hu, det måste vara oerhört jobbigt för många, i alla fall för de som plågas av att vara överviktiga. Sen är det ju det här med knäna, som får ta mycket stryk av att behöva bära upp en tung kropp. Det visste jag så klart då jag bestämde mig för att gå ner 10 kg för ett år sedan men att det skulle bli så positivt för mitt springande och min rörelseförmåga kunde jag aldrig tro. Nog om vikt och till vikt….igare, hi hi hi, ämnen.

Även i Ystad blev det vinter i slutet på denna vecka, minus 10 som mest och det är jävligt kallt här nere med fuktig luft och vind, brrrrr. Dock inte så kallt att man inte kan kuta, för det kan man alltid. Det har dock varit jäkligt halt på sina ställen och det är lite förrädiskt när det kommit lite snö och man inte riktigt vet vad som är under. Hur som helst så har jag varit och sprungit i Hammars Backar både i går lördag och i dag söndag och där har det bara legat någon millimeter pudersnö, så där har varit som vanligt att kuta, vilket kan ses på bilden tagen i dag den 17 januari. Om fem månader kommer jag att springa i Sydkusten Ultra precis här där bilden är tagen och då har jag kutat ca 99 km och har bara en km kvar till målet i Ale Stenar.


Blogginlägg den 14 januari 2021

”Vilken glädje och lycka”

Så har jag idag varit ute och sprungit i 10 kilometersspåret här i Ystad och släppt på handbromsen trots lite halka och jag kan bara säga: Vilken glädje och lycka” att inte känna av de dumma skadorna mer. Man blir så oerhört hämmad i fysiska aktiviteter då kroppen inte känns bra. Det får mig att tänka på alla idrottsmän och kvinnor som kanske haft OS och VM som mål men blivit skadade innan och inte kunnat träna och därför inte varit i den bästa formen då det gällt eller helt enkelt inte kunnat vara med. Mest tänker jag på Sanna Kallur som i år efter år kämpade med skador men hon gav sig sjutton på att hon skulle komma tillbaka och så gamlingen, Zlatan som alltid kommer igen. Fantastiskt, vilka idrottare!

Nu har jag gjort ett träningsschema som jag ska försöka hålla för att komma så bra tränad som möjligt till Viper 100 miles den 26 mars. Min målsättning är att resterande hälft av januari, springa ca 15 mil lättare distans och ca 5 mil intervall och/eller backe. Under februari tänkte jag springa ca 30 mil distans och ca 10 mil intervall och/eller backe. För mars har jag ännu inte skissat på något schema då jag först måste veta om Viper 100-loppet blir av eller inte.

Nedan kan ses en  kortare  film, som beskriver en av mina lyckor och glädje.


Blogginlägg den 11 januari 2021

”Var det Kullamannen jag mötte för 13 år sedan i Zell am See?, hi, hi, hi”

Efter en tidig morgontur i ett av Sveriges lättaste men ändå trevliga 10-kilometers motionsspår  i Ystad Sandskog pustade jag ut men inte av trötthet utan av lättnad. Lättnad över att jag kunde  springa ganska obehindrat efter mina två konstiga skador. Jag vågade  dock inte kuta på  så som jag gjorde strax innan jul då jag tyckte att jag flög upp och ner i backarna i Hammars Backars naturreservat  och  då sa till mig själv: så här bra tränad har jag inte varit på 10 år. För efter många år med knä- och ryggproblem, så upplevde jag 2020 som ett återkomstens år. Återkomst  till att börja springa lite fortare och lite tuffare efter en viktminskning med 10 kg och dagliga stretch- och träningsövningar.

Det är fantastiskt och helt underbart att kunna springa så som jag gör i min ålder. Det är en BONUS utan dess like, en livets och hälsans vinst. Så jag ser verkligen  fram mot årets ultror med tillförsikt. Fast i ärlighetens namn så tror jag väl inte att marsloppet på nästan 17 mil med start i Vallåsen och mål i Mölle kommer att bli av p g a pandemin. Men än är inget skrivet, så hoppet finns för  vi som älskar att springa ultror, vi  längtar till dem. Det är något speciellt att få vara med i en ultra även att man som jag är en given jumbo om jag  kommer i mål  och i så fall på cirka dubbla segertiden. Men alla som vågar ställa upp är vinnare oavsett om man kommer i mål eller inte. Det fordras mod att våga och bara det är en seger.

Ja, så var det, det här med om jag träffade på Kullamannen i Zell am See för 13 år sedan. Om det var Kullamannen, så hade jag då ingen aning om att jag skulle komma att vara med på Kullamannens ultror. Jag kände till Kullmannen men då bara som ett väsen, en slags legend på Kullaberg. Hur som helst så satt jag här om dagen och tittade på gamla bilder som ligger på datorn och då fick jag upp den nedan, hi hi hi. Ja, var det Kullamannen  som jag träffade på eller var det något annat bergsmonster som hörde till bergen där i Zell am See, när  jag var där och åkte skidor hellre än bra.  Ja inte vet jag men hur som helst så är Kullamannen ett monster som inte är lätt att besegra. För Kullamannen ultra 100 miles  är ett mycket tufft lopp med sina tre avslutande  tuffa ca 22 km långa varv på Kullaberg och av de startande så är det bara ca 40% som fullföljer.

Men jäkla anamma i november i år så ska jag sälla mig till den tappra skara som klarat Kullamannen, tro det eller ej! Fortsättning följer med upptrappad och tuffare träning kommande vecka.


Blogginlägg  den 7 januari 2021
"Skador och åkommor kan komma när som helst och det gäller att besegra dem "

Då jag på nyårsafton använde ett träningsredskap lite fel, eller rättare dumt, med min lite slitna kropp så drog jag på mig en ljumskskada. Då jag på trettondagsafton försökte springa lite igen, efter 4 dagar med lätta promenader, kände jag att det gick hyfsat. Jag sprang med korta, mycket korta och lätta steg och ett tempo långt under bekvämlighetstempo (ett tempo som är för lågt att alltid springa i om man vill bli en bättre löpare). Jag visste ju att det ganska snabbt skulle bli bättre men jag blev väldigt glad för jag hade nog ändå räknat med ett lite längre springstopp.

I går på Trettondagen hade jag tänkt ta en tidig träningsrunda och då lite snabbare än bekvämlighetstempo men då vår grans barr föll lika mycket som regnet utanför, så bestämde vi oss för att det fick vara nog med jul och att träningsrundan fick bli efter lunch. Sagt och gjort, iklädd bara ett par kallingar för att slippa alla barr i kläderna och med en machetekniv i handen (en stor brödkniv) gick jag loss på granen efter att först ha klätt av den så den var lika naken som jag. Granen, som när den sedan var vingklippt (alla grenar bortskurna) och stammen tudelad, rymdes i ett par sopsäckar. Nedmontering av ljusslingor, ihopsamlande av juldekorationer, julgardiner ner och städning gjorde sedan att vår lägenhet andades friskt av Ajax och av Ystadsluften utanför som vi glatt släppte in med vidöppna fönster. Alla julsaker som var nedpackade i två stora kartonger och i två stora sopsäckar bars ner till jul- och påskförrådet. Ja, vi har två källarförråd, varav det ena bara är ett litet och där får våra jul- och påsksaker husera. Jag hade lovat frun att inte spara på min inför Lucia och Jul tillverkade Lucia och stora tomte samt lite annat pyssel, för då skull vi snart behöva ett större jul- och påskförråd, hi hi hi. Men som jag alltid säger: huvudmålsättningen med pyssel får aldrig vara själva slutprodukten, utan den glädje och inre ro som själva pysslandet innebär.

Men aj då, en sak hade jag glömt och det var att putsa glasbordet i vardagsrummet, som under helgerna varit täckt med en av svärmor sydd julduk. Fram med glasputs och en trasa. Jag gör som alltid, böjer mig lite lätt ner, besprutar bordet med glasputs och då det är gjort böjer jag mig ytterligare för att putsa bordet glänsande och klart. Kanske sjunger jag på, psalmen ”Gläns över sjö och strand”, hi hi men om jag gör det, så gör jag det inte många sekunder för plötsligt hugger det till i ländryggen och jag vet. Ett diskbråck eller ett ryggskott! Så länge jag rör på mig känns det hyfsat men sätter jag mig ner så får jag anstränga mig till tusen för att komma upp.

Så det blev aldrig någon runda i går, utan i stället alldeles för mycket godsaker inte bara som en slags skadetröst utan för att det ju också hör julen till. Så vågen som varit min gode vän sedan förra sommaren och alltid sedan dess visat strax under 70 kg, visar idag en bra bit över 70. Men det är lugnt, ett par kg går jag lätt ner, då jag kan springa igen, vilket jag ska försöka göra i dag i a f i ett tempo lite lägre än bekvämlighetstempo.  Så efter mycket stretching denna morgon känns inte ryggen lika stel som i går och efter att ha haft  mycket problem med ryggen sedan jag var tonåring, så vet jag att den inte brakar ihop av lättare rörelse, som spring i ett lågt tempo med lätta, nästan luciahasande steg i 7,5 - 8 km/timme.

Så avslutningsvis, visst faan värker det i ländryggen men kunde jag springa Ultravasan 2016, 90 km efter att frun ha fått hjälpa mig ut ur bilen strax före start i Sälen, så ska jag väl klara att småspringa en knapp mil i dag? Då på Ultravasan 2016 gick jag i början men kände sedan att ryggen blev mer och mer avslappnad så att jag efter några mil inte ens tänkte på ryggbesvären jag hade . Ja så det kan vara, m a o kan en fysisk skada/åkomma bli avsevärt mycket större genom ens egna psyke än den egentligen är. Det är för mig en erfarenhet och lärdom som jag numera har stor nytta av. Och visst faan gick det att springa lite lätt 9 km i dag. Så för ultran i slutet på mars Viper 100  är det ingen fara och då ska jag komma vältränad och glupsk, som ett hungrigt lejon. Bilderna får väl visa på rätt och fel, fast är oturen framme så kan man ju göra rätt men det blir ändå fel, hi hi hi och God fortsättning, förresten.


Blogginlägg den 3 januari 2021

"Mina målsättningar och förhoppningar för år 2021"

Min målsättning och förhoppning för 2021 är  att i första hand må bra och vara en god medmänniska  men också att försöka klara de tre ultralopp, som jag är anmäld till: Viper 100 miles i mars, Sydkusten Ultra 100 km i juni samt Kullamannen 100 miles i november. Utöver att skriva, visa bilder och filmer om träning och loppen kommer jag också att skriva om mitt cykel- och kajakprojekt samt diverse vandringsleder och löprundor samt min stora kärlek till Skåne, som varit mitt hem i nästan 40 år (Malmö, Höör och numera Ystad).

"Skåne på cykel" är ett projekt, där jag cyklar och filmar alla Skånska leder och en del rundor. Under 2020 cyklade och filmade jag Kattegattleden, Sydkustleden, Sydostleden, Sverigeleden och Cykelspåret. Jag fortsätter 2021 med diverse rundor. Om detta projekt kan läsas mer om på min sida skanepacykel.se

"Paddla i Skåne" är ett för året nytt projekt, som innebär att jag ska paddla och filma paddlingsvänliga sjöar och åar i Skåne, samt kuststräckan runt hela Skåne i en uppblåsbar kajak. Jag kommer att bära med mig kajaken och all övrig utrustning jag behöver i en stor ryggsäck (totalvikt ca 25 kg) och åka med Skånetrafikens bussar och tåg  till så nära iläggs- och upptagningsplatser som det går, sedan får jag vandra.  Om detta projekt kan läsas mer om på sidan paddlaiskane.se 

Jag kommer också att dokumentera en hel del löp- och vandringsrundor i Skåne. Under 2019 sprang och filmade jag hela den fantastiska och omväxlande Skåneleden (130 mil), finns att läsa om på min sida  skaneled.se   men även att jag sprungit hela leden så kommer jag att återupprepa mycket av den under 2021 för jag älskar Skåneleden med sin omväxlande natur.

Ja, så är mina målsättningar för 2021 men för dagen, denna den tredje januari är jag lite skadad efter att på nyårsafton burit mig lite dumt åt vid utegymmet i Sandskogen i Ystad, då jag använde ett redskap lite fel (för brutalt för min gamla kropp hi, hi) och sträckte mig i min högra ljumske. Så för dagen är det bara promenader som gäller men skador är till för att besegras. För  kunde jag för 17 år sedan, trots läkares dom efter två knäoperationer : "du kan inte springa mer" komma igen med hjälp av enhjulscyklande och baklängesspring och några år senare åter kunna springa långt, så är en ömmande ljumske bara "peanuts" eller? Ja kanske inte riktigt bara peanuts för jag  inte bara älskar att springa utan det är också är min bästa medicin tillsammans med naturen för ett bra mående. Så i dag, denna den tredje januari på det nya året  blev det en stillsam promenad runt Häckebergasjön med Häckeberga slott. Filmade då jag gick runt för att i a f göra den första filmen för i år, vilken kan ses nedan. Inte är det någon springfilm på ett tiotal mil men en kort promenad på knappt 6 kilometer i naturen är även det mumma för själen, i a f för min. Sen det får väl bli lite cykling och kanske t o m någon paddling de närmaste veckorna om ljumsken bråkar länge. Fortsättning följer dock, hi hi hi.